Delta gärna i diskussionen… På våra villkor!

Diskuterade på ett forum om jämställdhet och en person skrev detta: Snygg vinkel på den här ”vem ska egentligen få delta i diskussionen”-frågan som blossat upp på sistone. Från vissa håll är det ju ”är du inte förtryckt ska du hålla käften”-melodin som gäller (liksom det, åtminstone förr i tiden, var mer ”är du inte priviligerad så håll käft”). Vilken jag har svårt att ta till mig. I mina ögon bidrar alla till debatten med olika erfarenheter och poänger, vi kan tex sitta här och teoretisera i all oändlighet men utan intryck från ”golvet” blir bilden inkomplett. Och tvärtom så klart.

Det här är vanligt inom feminismen också. T.ex. är det viktigt för en vit kvinna som jag att kunna ta ett steg tillbaks och bjuda upp en rasifierad person att ta talarstolen för hennes erfarenheter är hennes, inte mina. I vardagen är det t.ex. väldigt vanligt att personer som inte är män får vänta på sin tur, medan män har en tendens att höras mer. När det då handlar om frågor som bottnar i kvinnors erfarenheter av samhället är det många som känner sig ytterligare trampade på när män tar sig rätten att tala i deras ställe, eller utifrån deras i jämförelse priviligerade* ställning. Det har t.ex. blivit väldigt vanligt inom debatt att när frågor som handlar just om kvinnors underordning i samhället, är det många som säger: ”Men män då! Vi har minsann också…” Det här blir väldigt frustrerande för många debattörer. Vi vill bara skrika: ”Men håll käft för fan! Kan du inte för en gångs skull lyssna på oss? Verkligen lyssna bara? Måste du som inte har just våra erfarenheter lägga dig i och debattera mot oss? Kan inte vi få höras lite? Sen kan vi prata om män. Jag lovar.”

Det är också skillnad på vad som är ett okay sett att ‘ta ordet’ på. Jag har absolut inget emot när en diskussion av den här typen sker och någon skriver något i stil med: ”Hej, jag vill inte försöka deraila tråden eller så genom att byta ämne, men jag skulle bara vilja säga att min igenkänningsfaktor är jättestor just nu. Eftersom jag har lite andra erfarenheter än er så slog det mig att jag kunde försöka tala om detta utifrån ett annat perspektiv…” <= Skillnaden mot: ”Alltså, anledningen till att feminism inte tilltalar mig är att det fan bara handlar om kvinnor hela tiden. Om man ska tala om jämställdhet så måste man ju tala om män massor också. Vi har inte det speciellt bra alls… Kvinnor får t.ex ligga när de vill, hur jävla ojämställt är inte det???”** Eller: ”Jag gillar inte feminism för i själva ordet så framgår det att det bara handlar om feminina saker, alltså om kvinnor. Hur kan något som har inskrivet i namnet att det exkluderar män handla om jämställdhet? I think not. Blä för alla feminister!”. Problemet jag upplever påtagligt är att när kvinnor inte ger män det utrymme de är vana vid att få bara de höjer rösten lite för att deras åsikter är så viktiga att ödmjukhet och normal jävla common decency är helt ointressant, så verkar det som att de känner sig alieniserade och utstötta och kommentarer uppstår i stil med: ”Jag tycker att det blir så tjatigt med alla rabiata ställningstaganden inom feminismen, det är ju rena sektmentaliteten, antingen har du precis de exakta åsikterna som vi har, eller så är du ett manssvin.”

*priviligerade kanske bara i meningen att de saknar den typen av erfarenheter och att de i de allra flesta sammanhang har mycket lättare att ta, få och behålla ordet.

**Det är ett ganska grovt exempel, men meningen skulle faktiskt kunna vara mycket mindre aggro: ”Vi behöver tala lite mer om pojkars försämrade betyg i förhållande till flickors.” Det här är ju ett inlägg som är jättebra… I en helt annan debatt, t.ex. en ny debattartikel, eller när det handlar om skolgång, eller när det handlar om flickor och pojkar. Inte när det handlar om att kvinnor som uttalar sig i onlinesammanhang, spelar spel eller tar plats i något officiellt rum, utsätts för näthat för att nämna ett exempel av många. Då kan vi hålla käft om pojkar och skolgång. Det ÄR en viktig fråga, alla feminister tycker det, men snälla, byt inte trådämne. Det får oss att tro att du skiter fullständigt i det vi pratar om. Och det kanske du gör också? Vi tycker att du är ett manssvin om du byter ämne när vi talar om något som är så viktigt för oss, som vi är så engagerade i. Om du inte är kvinna, för då tycker vi att du är lurad.

Samtyckesbrott är inte samma sak!

Den 25e november publicerades en artikel på resumé som beskriver ett förslag på ett nyord, en genomförd kampanj för att byta ut ordet våldtäkt mot någonting som inkluderar offer av våldtäkt där handlingen inte genomförts med fysiskt våld. Juryn fann att det bästa ordet för våldtäkt 2014 är samtyckesbrott. Jag håller inte med.

Det handlar inte om att jag inte förstår intentionen. Det gör jag verkligen. Jag hade jättesvårt att förlikas med att jag blivit våldtagen första gången det skedde. Känslorna av totalt förkrossad självbild hade jag, men det var för mig ”sex som jag förlorat kontrollen över”. Mannen som begick brottet mot mig hade ju mitt samtycke först, tills han inte längre hade det. I den maktlösheten som uppkom när jag förlorade kontroll över situationen förlorade jag en del av mig själv. Men jag misstrodde att det handlade om våldtäkt för att jag själv hade fått en bild av våldtäkt uppmålad som någonting annat. Den misstron som jag utsatte mig själv för i de mörka, ångestfyllda känslor som följde på min upplevelse ledde mig ned för en stig av självförebråelse och självdestruktivitet. Hade jag vetat om det som jag vet nu, men då, hade jag kanske tillåtit mig att ha den ångest och den sorgsenhet som jag bar på, men istället försökte jag neka mig själv rätten att bära min våldtäkt. Jag utsatte mig själv för ‘nya horisonter’ som oftast hade ytterligare negativ inverkan på mig. Jag utsatte mig själv för ännu mer risker. Jag var vilsen i mina egna upplevelser av mina känslor. Först många år senare förstod jag – tyvärr iom att jag blev våldtagen på det sätt som inte går att misstolka – vad som var vad. För det var samma känslor inom mig den första, andra, tredje och fjärde gången, och när det inte längre gick att förneka och misstro mina egna erfarenheter kunde jag tillåtas sörja, till slut.

Så jag förstår verkligen intentionen med den här kampanjen, med hela mitt hjärta.

Men det är fel väg att gå. Vi som samhälle måste komma till rätta med vad våldtäkt är för något, det inkluderar sexuella tvång genomförda genom hotet av fysiska repressalier om offret kämpar mot, det inkluderar socialt och psykiskt tvång, det inkluderar att ett ‘nej’ inte ger den effekt ordet ska ha. Detta är våldtäkt. Det är också ett samtyckesbrott.

Men det finns så mycket mer som är ett samtyckesbrott. Att jag på min facebook-feed utsätts för mina vänners länkade inlägg utan att jag givit mitt samtycke till dem är att begå ett samtyckesbrott. Att personen framför mig i biosalongen sticker upp sitt huvud och täcker delar av mitt synfält med sin kalufs är ett samtyckesbrott. Att en man håller upp dörren för mig av ren artighet är ett samtyckesbrott. Ordet är per sin egen definition alltför omfattande för att inte urvattna ett begrepp som vi för vårt eget väl och ve måste klamra oss fast vid. Jag vill inte ha ett samhälle där våldtäkt ses som mindre än det fruktansvärda brott med de fruktansvärda repressalier för offret, som det faktiskt innebär.

Våldtäkt behöver erkännas vara ‘mindre’ än en gruppvåldtäkt eller en överfallsvåldtäkt, det är där vår kamp för ordet våldtäkt börjar, inte genom att instifta nya ord som urvattnar offret OCH gärningsmannens upplevelse av vad som hänt.

Våldtäktsmän är inte monster, de är vanliga människor.

Som så många andra så bär jag en stor sorg inom mig. Jag är sårad av någon jag trodde jag kunde lita på. Det har gått flera år sedan det skedde men minnena lever kvar och jag förväntar mig att de alltid kommer att plåga mig. Jag hoppas att jag någon gång kan sluta fred med mig själv kring detta, trots att jag aldrig kan förlåta honom; han som skadade mig.

Ena stunden tycker jag synd om alla män som jag är på min vakt mot fast de är oskyldiga, andra stunden betvivlar jag den oskulden. Våldtäkt är förfärligt, men det som verkligen förfärar mig är hur många män som utsatt någon utan att ha en aning om det. Män som rationaliserar ett händelseförlopp så att de frikänner sig från skuld. Har varit med om att en pojkvän suttit och pratat om våldtäktsmän som att de är monster medan jag bara kunde sitta helt paralyserad och stirra på honom efter vad han gjort mot mig. Han hade glömt bort sin egen skuld. Det var som inget hade hänt för honom. Det var ju en enda liten tröst; det att jag visste att han visste för att han dagen efter satt och grät medan jag berättade vad han gjort mot mig. De tårarna var det enda som höll kvar mig i det förhållandet för jag visste att han skulle få leva med samma sak resten av sitt liv med. Och så glömmer han bort. Hur lite kan det ha betytt för honom om det är så lätt att glömma, medan min smärta intensifierades av hans förnekelse? Jag förstår det fortfarande inte.

Det var som att all min självrespekt kapitulerade i det ögonblick jag bestämde mig för att stanna över natten efter det skedde. 20 mil hemifrån klockan 4 på natten stod jag med panikångest framför ytterdörren och gav upp. Det är nog tre år sedan nu… Jag skäms över att jag låtit honom träffa min mor, låtit honom sitta och prata med min familj.

Men det är inte om mig jag vill skriva. Jag vill skriva och förklara att alla de som begår våldtäkt inte är fruktansvärda monster, de flesta är vanliga män som gör något i stundens hetta. Vårt samhälle har allt för lång tid intalat oss att våldtäkt är ett så fruktansvärt brott att endast monster kan begå dem, och i gengäld övertygar vi oss därför om en väns, bekants eller släktings oskuld. Och kvinnan som anklagar måste därför vara en lögnare. Offret dubbelbestraffas av vår misstro. Vi betvivlar att rika, lyckade, stiliga män är immuna mot att begå våldtäkt, och kvinnan hade för kort kjol, flörtade för mycket eller borde inte druckit så mycket. Men varje våldtäkt är per definition ett svek, oavsett det handlar om en älskad partner som begår övergreppet, en bekant eller en total främling. Det är ett svek mot den kvinna eller man, pojke eller flicka som blir våldtagen och våldtäktsmannen förtjänar inte att vi betvivlar offret för att vi känner en ryggmärgstillit till någon vars oskuld vi inte har en aning om. Våldtäkt är fruktansvärt men det är inte ett brott som endast monster begår. Det är vanliga människor som begår våldtäkt. Det är vanliga människor som förnekar sin egen skuld med ursäkter eller ursäktar en kär vän från brottet.

Manshat

Ibland hatar jag män på riktigt. Det är en sorts abstrakt hat. Svårt att riktigt sätta ord på det. När jag blir behandlad som skit av en man och jag känner igen det beteendet eller den tendensen hos andra män, det är då jag hatar. Det är ett hat som ger intryck av att rikta sig mot just den individen men som inkluderar andra män eftersom det finns en igenkänningsprocess som identifierar beteendet som manligt. Jag har många manliga bekanta och de drabbas inte av det här hatet; jag hatar inte dem, de jag hatar är onämnda män som existerar utanför min vänskapskrets. Det är det jag menar med att det är ett abstrakt hat. Det är samma typ av inkonsekventa hat som rasister lurar sig att de har belägg för när de sväljer alla myterna om invandrare. Det är ett hat som är fyllt av frustration och därför fullständigt ologiskt, som ett ‘det undermedvetnas självbevarelsedrift’. Slå bort den jobbiga känslan, rädslan, obehaget genom att bli arg istället för att skadas av det.

Mitt hat är ett uttryck för överlevnad, för att göra mig osårbar när jag är sårbar. Jag kan förklara mitt hat men aldrig ursäkta det.

Patriarkalt förmynderi och vardagssexism

Det är väldigt lätt att känna igen känslan som uppstår när någon orättvist försöker få in en i det där facket som handlar om att en inte kan ”ordentligt”. Att få inkompetens tillskrivet sig. De flesta kvinnor har fått eller får det ganska ofta, ungefär på samma sätt som barn får förklarat för sig hur saker fungerar. Det är sexism det handlar om, vardagssexism, sexism som lätt förkläds i omtänksamhet eller rättfärdighet.

Vardagssexismen kan ges uttryck på olika sätt, bland annat genom att främlingar känner sig nödgade att påpeka någonting, komma med råd eller skälla på en som de aldrig skulle göra till en vuxen man. Det är ofta välmenande grejer; som en av många gånger när jag cyklade hem från gymmet. Jag lyssnade på musik i hörlurarna när jag hör hur det plingar bakom mig från en annan cyklist. Jag tänkte inte mycket mer på det för jag gjorde ju inget fel; cyklade enligt alla konstens regler och lämnade plats för omcykling och allt sådant där som man bör tänka på när man cyklar på allmän farled. Så plingar det igen och igen avfärdar jag det för det kan ju inte gälla mig. Men så är det röd gubbe så jag måste stanna och då kommer ”plingaren” upp jämsides, en man i femtio-års-åldern. Han ser ut som att han har nåt att säga till mig så jag fäller ner hörlurarna och ger honom en frågande blick.

”Jag ville bara föreslå att du ska sänka volymen eftersom du inte hör när man plingar; farligt att cykla i trafiken med så hög volym.”

Nu när jag skriver det blir jag mer irriterad än vad jag var då för då var jag mest ställd. Önskar jag hade fräst mer tydligt men det gjorde jag inte, han fick ett kort övertydligt ‘tack’ bara. Det är ingen stor sak, men när det sker hela tiden, dessa vänliga samariter som måste påpeka självklara saker för en som en har fullständig koll på, bara för att deras fördom om mig är att jag inte har koll på de här sakerna, då blir det jobbigt.

En annan gång så hade jag mage att cykla förbi en buss som hade stannat vid en busshållplats. När jag kom till stället där jag skulle svänga av så stannade busschaffisen bredvid mig, vevade ned rutan och sade barskt: ”Cykla gör man på cykelvägen!!” Och JA, så är det ju men just där jag cyklade finns det faktiskt ingen cykelväg i närheten. Jag vred blicken från honom och vände mig helt bort, han fick inget svar.

Nu i helgen så hände det faktiskt dubbelt; har släpat en trasig resväska genom halva Stockholm (känns det som), i klackar. Så kommer jag äntligen fram till min destinationsort men tar en annan väg än jag brukar vilket får mig att passera en statoilmack. En äldre man möter mig till fots, ca 60 kanske, med en cigg i handen. Han ler mot mig så jag ler tillbaka, som man ju gör. Eftersom min dag varit rätt så jobbig från och till – nej, det är en dålig ursäkt egentligen men fuck-it – så ber jag om en cigg av den här trevliga mannen. ”Javisst!” Säger han och plockar fram paketet och drar fram ciggen, sen tillägger han: ”Får jag en puss?” Hans glada rättframhet får ett helt nytt perspektiv. Jag blir ställd, igen. Men jobbigt nog är det värsta att eftersom jag fått en cigg precis så känner jag mig skyldig och när jag sen säger nej lite kort är det med ett ursäktande lite tyst sätt. Trots att hans fråga egentligen är väldigt otrevlig så känns det som att jag är otrevlig som bara tar och inget ger tillbaka.

Då händer det igen, jag tänder ciggen och är på väg att gå iväg när personalen, en skäggig man med rakat huvud lutar sig ut från ett sånt där litet fönster där man betalar bensinen. Han ryter barskt till mig, alltså MIG, inte till någon annan i närheten – sammanlagt tre män, dels charmören med puss-kommentaren men även två andra fullt synliga som stått där ett tag och dragit djupa bloss. ”INTE RÖKA HÄR!!” hör jag bakom mig så jag hoppar till och vänder mig mot honom; då lägger han irriterat till medan han zoomar in mig med sin blick: ”Det är en bensinmack!” Jag skyndar mig därifrån med ett ”förlåt”. Och visst fan är det dumt att röka på en bensinmack, det inser jag ju och det insåg jag ju även då när han sa det. Men anledningen till att jag och ingen annan drabbas av den här mannens rättfärdiga irritation över alla rökares nonchalans är för att det är så jävla lätt för män att ta en fajt med en tjej och så jävla mycket högre tröskel för att vara bråkig mot andra män. Eftersom jag är tjej så är jag ett lätt mål för frustration och ilska, jag är också ett lätt mål för folks tyckanden och obedda goda råd. Människors och framförallt mäns goda välvilja tvingas ofta på en obett och helt i onödan för att jag liksom nästan omyndigförklaras; jag förväntas inte klara de här helt vardagliga sakerna, tydligen.

Feminism och nördkultur

Jag har ett erkännande att göra.

Jag är en nörd. En stolt och glad nörd. Eller som en bekant till mig sa feminism-nörd. Visst, jag är nördig när det gäller feminism, men mitt ”nördskap” går också mycket djupare än så. För tjugo år sedan lite drygt hade min pappa med sig en dator från jobbet. Det var så jag upptäckte Sid Meiers Civilization. Idag, tjugo år senare spelar jag alla sorters spel, men även så klart den femte inkarnationen av mitt första spel. Och jag är bra. Jag är faktiskt bättre än alla de manliga vänner jag har som också spelar samma spel (faktiskt så känner jag inga kvinnor som spelar spelet fast jag tror att de existerar). Civilization är ett sådant där riktigt ”Övernördspel” där varje viktigt drag återspeglar sig tusentals år framåt i tiden och med flera timmar av speltid i efterverkan. Lite som schack men med många fler alternativ…

Jag, feminist och stolt sådan, känner extra stolthet varje gång jag tänker på att jag får spöa killarna i det här spelet. Inte för att jag ger igen för ”gammal ost” eller någonting så normativt som hämnd (fast lite så är det kanske också), utan främst för att när en kvinna gör så där riktigt jävla bra ifrån sig på ett område som traditionellt är manligt, så är det lite extra stort. För det förvånar lite. Det är något särskilt. Det är normöverskridande.

Men det är jag bland mina vänner. Det är så sjukt mycket svårare att komma dit om jag skulle tävla mot killar som jag inte kände, som jag inte visste hade även mitt nöje som eget intresse. För att vara tjej i den kultur som omger kompetetiv gaming, är tufft och svårt. Dels beror det på att spelbranschen sällan riktar sig till kvinnor som målgrupp så även ursprungligen är det få tjejer som ens har något intresse av att ge sig in i spelkulturen vilket i sin tur gör tjejers existens inom spelkulturen till ett fenomen, ett spektakel att betitta. Det är därför helt förståeligt att män reagerar när kvinnor dyker upp på en traditionellt manlig arena, för det är ju automatiskt iögonfallande. Men hur de reagerar lägger spelbranschen till stor del grunden för. Genom den representation som kvinnor oftast får i spelen. Overkligt sexiga, eftertraktansvärda fantasier som ofta används som narrativa verktyg för att påskynda eller förändra berättelsen på olika sätt för en manlig protagonist.

Så när en kvinna dyker upp i den miljön där hennes representation hittintills varit som en vanligtvis  lidelsefull eller oskuldsfull sexbomb som designats av män för att spela på andra mäns kåthet – göra dem lite varma i kläderna så att de med löften om att komma närmare de där kurviga pixlarna drivs att bejaka lite manliga våldsfantasier – så är det inte så jävla märkligt att hon får utstå ovälkomna förslag och frågor.

Och då är det inte heller så konstigt att kvinnor inte känner sig välkomna i spelkulturen…

Det kvinnliga ansvaret

Så de senaste dagarna har handlat om ytterligare en helt bisarr våldtäktsdom.

En tjej och en kille går hem till hans lägenhet i Lund, de har sex och nånstans så försöker hon avbryta det hela varpå han blir våldsam och tvingar till sig sex. Solklar våldtäkt skulle nog de flesta mena. Mannen erkänner till och med i tingsrätten att hon sa nej, att hon kämpade emot. Mannen förklarade dock att hon betedde sig som andra tjejer han haft sex med som han haft våldtäktslekar med så därför så trodde han att även denna tjej ville ha sex på det sättet, att hon i någon slags våldtäktslekanda bara låtsades. I det här fallet så betydde hennes Nej att hon ville trappa upp från ”vanligt sex” till avancerad bdsm-sex.

Då undrar jag, vad säger den här domen om vårt samhälle, vad får domen för konsekvenser?

Den här mannen är ju oskyldig enligt Lunds tingsrätt för att han uppfattat det som att hon godkänt hans agerande när hon inte gjorde det. Inte desto mindre är alla medvetna om att en våldtäkt skedde eftersom hon inte ville och han ändå gjorde. Domen betyder alltså att våldtäktsmannen inte hade ansvar för den inträffade våldtäkten. Så hur kunde den ske om inte han gjorde sig skyldig till dådet? Jo, den kunde inträffa för att hans tidigare flickvänner gillade när han lekte våldtäkt med dem, enligt honom själv och något som tingsrätten anser motiverar hans frikännande.

Det var alltså kvinnorna som hade uppmuntrat honom att våldta. Alla kvinnor som han idkat BDSM-sex med blev genom hans frikännande skyldiga till en annan kvinnas våldtäkt. För så är det ju. Om han själv upplevde att hon betedde sig som hans tidigare flickvänner och tingsrätten därmed dömer honom som oskyldig så faller ju ansvaret på händelsen på de tidigare flickvännerna. Förövaren var egentligen bara ett verktyg i det här fallet, ett verktyg som hade lärt sig av sina tidigare kvinnliga partners på vilket sätt han skulle agera. Därmed är HAN oskyldig men alla de han haft sex med är det inte. De är skyldiga till våldtäkt. Kvinnorna.

Det är vad domen i Lund förmedlar. Att alla kvinnor har ett ansvar gentemot alla kvinnor om att inte syssla med någon typ av sexuella lekar där samtliga aktörer spelar någon sorts roll, som inom exempelvis BDSM. Män får förstås ha precis vilka sexuella intressen som helst, men de kvinnor som faller till föga och begår likvärdiga sexuella akter, de programmerar ju mannen att förstå alla kvinnor som medgivande när de säger ”NEJ SLUTA, SLÄPP MIG, JAG VILL INTE”.

De kvinnor som gillar piskor och koppel är de som måste hållas till skuld om en kvinna våldtas med piska och koppel, inte den man som håller i piskan och kopplet.

Men vänta! Logiken som Lunds tingsrätt använder sig av kan med fördel dras ännu längre! För en kvinna som inte säger ifrån när kollegan daskar henne på rumpan på kontoret gör sig skyldig till att uppmuntra kollegan att daska alla kvinnor på rumpan på kontoret! Varför stanna där! Om tjejen på porrfilm ställer upp på gangbangsex med ett gäng killar så varför inte med dig och dina polare?

Hur fan tänkte de egentligen? Kollektiv skuld 2014??