Sexig ELLER feminist

Det råder någon sorts konstig inställning i dagens samhälle att det inte går att vara sexig och feminist. Inte feminin och samtidigt för ett jämställt samhälle. Inte passiv i vissa lägen och aktiv i andra. Inte ”stark” ibland och ”svag” ibland. Det här är något jag fått erfara konsekvenserna av vid många tillfällen. Det räcker med att jag säger att det är trevligt att bli bjuden på middag eller ”åh vilken fin blomma jag fick av honom” för att nån jävel ska säga ‘du kan ju inte va feminist och ändå vilja att killen ska komma med värsta blomman o bjuda på middag o skit’. Som att få en blomma av en kille på nåt vis är en synd mot min feministiska religiösa övertygelse! Snart kommer Mother Femme och slår mig på fingrarna och så hamnar jag i kukhelvetet för att jag låter en man bete sig som en människa mot mig. Varje gång nån jävel säger att jag inte borde vara okay med att bli bjuden på en drink på krogen, så tänker jag: ”Aj fan, gjorde jag fel nu?” Och så tar det flera ögonblick då jag mår skitdåligt innan jag kommer på mig med att det ska vara festligt nu och jag inte borde grunna på tråkiga grejer. Men det är liksom redan lite sent nu, för du pajjade det roliga din fan!

Men varför kan jag inte få uppskatta lite normal jävla artighet och samtidigt få vara feminist!? Varför ska jag alltid behöva sträva efter att leva upp till något omöjligt ideal där jag ska leva helt oberoende all yttre påverkan av manligt ursprung?? Som om allt jag gjort i mitt liv då jag faktiskt stått upp för kvinnors rättigheter i alla möjliga sammanhang, blev helt fucking ogjort i det där ögonblicket då jag lät en man bjuda mig på bio.

Om killen vill bjuda mig på middag så är det fan inte mitt feministiska ansvar att tacka nej!

Kvotera mera

En vän till mig sa att han är emot kvotering. Han sa faktiskt att det var objektivt fel rentav. Jag blev lite chockad faktiskt. Jag visste inte att man kunde vara emot något utan att ange ett skäl till att man var emot det. Så jag började fundera lite på det där. Kvotering är en sån där sak (och vi talar om kvotering av kvinnor (och män) yrkesmässigt till yrken där det är brist på jämn könsfördelning) som bygger på en princip som vi kallar för Ändamålen helgar Medlen. Är man således emot kvotering på ren princip så är man emot Ändamålen Helgar Medlen på ren princip. I en diskussion kring kvotering måste man väl ändå väga för- och nackdelar precis som i en diskussion om huruvida ändamålen helgar medlen i en given situation. Jag är ju själv lite idealistiskt lagd men det känns ändå för mig märkligt radikalt att mena att man alltid är emot att låta ändamålen helga medlen.

Själva vårt samhälles lagar bygger på att vi tror att ibland helgar verkligen ändamålen medlen. För det är väl egentligen inte okay att inspärra människor (som begått brott) på tid som vi gör i våra samhällen, det är väl egentligen inte okay sätta oss på andra genom att polisen tvingar dem att följa lagen. Men vi gör det för allas bästa. Ändamålen helgar alltså ibland medlen menar vi i vårt samhälle.

Personligen känner jag mig nästan tvingad att sluta lyssna på någon som lite sådär nonchalant påpekar att de hyser en åsikt som handlar om att av principiella skäl förkasta någonting utan att de motiverar sig kring frågan. Det är inte påläst, inte genomtänkt.