Feminism är inte ett skällsord

I en diskussion om genus är det ofrånkomligen så att en förr eller senare kommer in på feminism i någon mening och i en diskussion om feminism kommer ofrånkomligen någon förr eller senare att förklara på vilka grunder feminismen inte är bra. Jag tänker snabbt slå hål på ett  populärt argument mot feminismen.

Den typ av argument jag vill bemöta i den här artikeln kan sammanfattas ungefär så här: ”Feminism som ord riktar in sig på det feminina, kvinnan vilket gör att män exkluderas från sammanhanget. Om feminismen verkligen vore för jämställdhet så borde NAMNET beskriva även manlighet. Därför skjuter feministisk retorik sig själv i foten.”

Det låter ju logiskt… Inte.

Anledningen till att debatten om feminismens namn finns beror på att (håll i er nu) debatten uppstått!

Det är min övertygelse att denna debatt i grund och botten inte beror på vilket namn feminismen som rörelse har. Det är en konstruerad (och väl beprövad) retorisk teknik att vända sig mot semantik när vi inte kan bemöta varandras sakfrågor, och det är det som orsakar diskussionen om feminism som namn.

Det finns många som ÄR kritiska mot feminismen och en diskussion som handlar om ytterligare en anledning att kritisera feminismen är bränsle på elden i deras retorik. Kritiken mot feminism som ord handlar inte om att det är ett ämne som är intressant eller givande att diskutera, eller som någonsin kommer leda till någonting. Om jag skulle göra en liknelse vid något för att bättre förklara hur idiotiskt det här är så skulle det låta ungefär så här:  ’”Svälten i Afrika är hemsk, vi borde göra något, kan vi inte diskutera vad vi ska göra?” Och att jag skulle bemötas så här: ”Kan vi inte definiera ordet svält först? Och förresten, kan vi inte diskutera vad du menar med Afrika?”’

Det är ointressant att kritisera något för namnet som det har när syftet borde vara jämställdhet. Och saken är att feminismen inte egentligen kan betyda namn. Det är inte en lösning på ett problem att feminismen skulle byta namn för att det inte är rimligt att feminismen byter namn. Namnet i sig togs över 1892 av kvinnorörelsen från det ursprungliga skällsord det var från början (ungefär som hur homosexuella tog över ordet bög) och förändrade det till att vara någonting positivt och handla om kvinnors rätt. Eftersom den löjeväckande diskussionen om ordet feminism aldrig någonsin kommer få feminismen att byta namn utan endast handlar om att försöka få ordet att byta betydelse till någonting som återigen blir negativt av fel anledning, så kommer det tacksamma ämnet alltid vara ”bränsle för elden” för feministkritiska människor som inte har något bättre att komma med.

Lika lite som att jag som kvinna skjuter mig själv i foten för att jag är kvinna, skjuter feministen sig i foten för att hon kallar sig feminist och inte likaförallaist. Den som skjuter feminismen i foten är således inte feminismen, utan den som tar sikte är den som diskuterar semantik istället för att diskutera sakfrågor.  Men det den personen i själva verket gör är att skjuta diskussionen i huvudet. Det är att punktera en viktig debatt genom att snacka irrelevant jävla mök istället för att diskutera sakfrågor som vårt samhälle förtjänar svar på.

Så nej. Det handlar inte om att skjuta sig i foten genom att ha ett visst namn eller vara ett speciellt kön eller ha en viss färg på huden eller ha en särskild härkomst. Utan det handlar om en diskussion som någon försöker begå självmord på. Det är ett trött jävla ”fallback”-argument. Det är en kollektiv tumme att sulta på när en inte har något att komma med. Det är allt.

Annonser

Män och kvinnor delar inte på samma kaka!

Könsmaktsordningens bojor är lika tvingande för kvinnor som för män. Men könsmaktsordning är inte diskriminering, den bara möjliggör den. I det här fallet skapar könsmaktsordningen en ojämnt ”fördelad” upplevd verklighet för män och kvinnor. Men jämställdhet handlar inte om att dela lika på en kaka.

Det faktum att könsmaktsordningen är lika tvingande för båda könen betyder inte att diskriminering mot könen på något vis kan eller bör likställas, dels för att det inte går då det handlar om olika saker och dels för att det inte finns någon poäng att göra ett sådant åtagande. Att inte vara feminist för att män behandlas illa och diskrimineras mot och att fokusera på att feminismen inte riktar sig i lika stor utsträckning till män, är egentligen ganska konstigt. Att över huvud taget ställa orättvisor mot kvinnor i ett motsatsförhållande mot orättvisor mot män är väldigt märkligt. Eftersom vi blivit upplärda att män har fördelar gentemot kvinnor, att män förtrycker kvinnor, så faller det sig naturligt för oss att se diskriminering som ett motsatsförhållande; där kvinnans position i samhället endast kan förbättras i opposition mot mannens position. Men det är fel.

De flesta av könsmaktsordningens diskriminerande koncept är fristående ett oppositionellt förhållande. I de flesta fall finns ingen skala där kvinnor är i ena änden och män i den andra, i konstant krig om samhällets kaka. Man kan tala om en sådan skala när det handlar om jobb, att fler kvinnor än män arbetar i vården, att fler män än kvinnor har chefsjobb (särskilt inom privat sektor). Men när vi talar om den simpla diskriminering att män i mycket större utsträckning än kvinnor misshandlar sin partner eller utsätter kvinnor för sexuella trakasserier, så finns inget motsatsförhållande, ingen skala.

Genom att förändra de sociala konstitutionerna på så vis att män trakasserade mer sällan skulle inte kvinnor som homogen grupp få en större del av ”den stora kakan” och män än mindre. Det fungerar inte så.

Det faktum att jag tillerkänner ‘diskriminering av kvinnor’ som ett stort samhällsproblem hindrar mig inte från att se orättvisor mot män. Jag är inte hindrad från att bektrakta mig som feminist och samtidigt stå för mäns rättigheter.

Tyvärr är det dock detta, i stort sett icke existerande motsatsförhållande som vi ofta ser reproduceras i en diskussion om feminism (och feministisk metodik). Hur ofta stöter vi inte på orden (något förenklat)  ”män blir också diskriminerade!” när en feminist framför idéer om orättvisor gentemot kvinnor. När motsatsförhållandet används i diskussion, understryks på det här viset, så handlar det om ett missförstånd av sociala principer (förutom i de fåtal fall då det handlar om medveten fulretorik). Skalan existerar endast i få fall, som när kvinnor innehar fler vårdjobb än män, skalan existerar till exempel inte när det handlar om att män i regel har mer betalt än kvinnor, om kvinnor skulle få mer betalt skulle inte män få mindre betalt.

Eftersom det oppositionella förhållandet i stort sett är inbillat hindrar inte ett arbete med feminism ett arbete med ”maskulinism”. Men en diskussion som handlar om en oppositionell relation likt äktenskapet där mannen likt maken och kvinnan likt hustrun representerar makten mellan könen, underminerar och rentav begår brott mot ett arbete som syftar att skapa ett mer jämställt samhälle. För ger man till den ena så tar man inte från den andra. Det är dags att inse det nu.