White man saves black guy

White_House_Down_27

På anslagstavlor visas reklam över den här filmen runtom i Sverige. Det är säkert en helt okay actionfilm. Ändå kan jag inte undvika att slås av samma gamla vanliga insikt. Det här är ju normen, svart man räddas, kvinna behöver räddas. Det är samma sak återanvänt. Jag har inte sett filmen, ska jag säga men jag kommer göra det för att jag vill bekräfta mina förutfattade meningar (och jag är ganska säker på att de kommer bekräftas).

Channing Tatum är den coola marinen/snuten/säkerhetsvakten/livvakten/mannen på gatan med krigsträning som inser att någonting är på gång och blir den enda med ballar stora nog att kunna kliva in i ett hav av våld och skipa lite ordning och rättvisa på samma gång. Jamie Foxx är den svarta presidenten som nog kan kicka lite rumpa han med, men som naturligtvis måste skyddas till varje pris. Den vanliga premissen med en liten knorr. Det är samma berättelse som återskapas med den svarta mannen här som för det allra mesta när bilden på omslaget istället är en vit buffad kille i förgrunden och en snygg tjej med åmande kropp i bakgrunden alternativt en kvinna som ser rädd ut och eventuellt åmar sig trots rädslan. Film av den här typen tilltalar det manliga egot och de maskulina idealen. Och för att det maskulina idealet ska kunna briljera måste det ställas jämte ett annat ideal, det feminina; i kontrasten mot det svaga växer det starka, men inte bara därför utan också på grund av att de maskulina idealen ofta är beroende av det femininas värnlöshet för att växa.

I just det här fallet så handlar det dock om en vit man och en svart man, inte en kvinna i nöd som behöver räddas utan en svart prilivigerad man. Men inte bara en svart man utan en hel nations främsta symbol, vilket också naturligtvis har gjorts många gånger förr. Mina förväntningar på den här filmen är att Channing Tatums rollkaraktär kommer vara helt sinnessjuk grym på att slå ihjäl terrorister eller vad det nu är för fiende som anfaller Vita Huset. Han kommer nog hamna i nöd vid ett eller ett par tillfällen och då räddas av presidenten, för det är numer regel snarare än undantag att offret i nöd ges ett par tillfällen att slippa undan objektifiering. Det jag är mest nyfiken på är om Jamie Foxx’ karaktär kommer få fler tillfällen att vara stursk och cool än vad säg Hillary Clinton’s skådespelardublett hade fått om hon hade varit USA’s president istället för Barack Obama och samma film hade spelats in?

Jag nämnde objektifiering en bit upp och tänkte snabbt förklara ordets betydelse i sammanhanget; objektifiering i den meningen att objektet i den här frågan utnyttjas för att framhäva det som ”är viktigt”, det vill säga den manliga protagonisten i berättelsen. Eller i det här fallet, den vita manliga protagonisten.

Det förekommer alltid att vissa som läser en argumentation på premissen som jag ställt upp protesterar mot bakgrund av att det trots allt finns en hel del filmer där det finns en kvinnlig protagonist eller en svart man som är protagonist. Och visst gör det det. Problemet är det att dessa undantag utgör en försvinnande liten del av mängden film som produceras, vilket fortfarande förstärker bilden av att män är starka och kvinnor svaga och det faktum att kvinnor kan vara starka endast är , just det, undantag som bekräftar regeln. Det är också ofta så, har jag märkt, att sådana filmer som porträtterar kvinnor i den traditionellt starka protagonistrollen upplevs som mer overkliga. Åtminstone såvida den kvinnliga huvudrollen inte också även saknar barn eller på något vis har problematiska familjeförhållanden. Men Channing Tatum kommer, till skillnad från sin kvinnliga motsvarighet, helt garanterat utföra hisnande overkliga stunts samtidigt som han skulle vara en strålande farsa och utmärkt älskare.

Starka kvinnor är starka på bekostnad av kvinnliga ideal medan starka män är starka på alla områden.

Myten om kvinnor

Jag läser mycket Fantasy och Sci Fy och blir ofta tipsad av vänner om litteratur som har sådana teman. Tyvärr består de flesta böckerna av den här typen av en manlig protagonist och dras med kvinnliga karaktärer utan djup (minst sagt) alternativt saknar kvinnliga karaktärer helt. Så många gånger har jag börjat läsa en bok som jag tvingats lägga ifrån mig för att jag inte står ut med på vilket sätt kvinnor presenteras i den. Erkända böcker som säljs i hela världen och som översätts på många språk. Och fantasy och sci fy är ju ämnen där alla karaktärer kan vara vad som helst, en bok som utspelar sig i en medeltida fantasy-värld (en tid vi ofta inbillar oss hade sämre kvinnosyn än större delen av 1900-talet, trots att den var mycket mer nyanserad än den bild vi har), dras nästan alltid med samma könade realitet som kom att representera 1850-talet och framåt. Hur många gånger har jag inte plockat upp en bok och läst på baksidan något liknande detta:

”A veteran sorcerer and spy seeks news of an ancient enemy. A military genius plots to conquer the known world for his emperor but dreams of the throne for himself. The spiritual leader of the Thousand Temples seeks a holy war to cleanse the land of the infidel. An exiled barbarian chieftain seeks vengeance against the man who disgraced him. And into this world steps a man like no other, seeking to bind all – man and woman, emperor and slave – to his own mysterious ends.”

Med kommentarer som ‘A stunning first book, brilliant setting and characterisation, and if this was just a warm-up then the entire series is going to set a new standard for fantasy writers everywhere’. Och allt jag tänker när jag läser kommentaren är att jag verkligen verkligen INTE hoppas att det här verket sätter en standard.

Efter femtio sidor visar sig den första kvinnliga karaktären, en hora som visar brösten för män; en statist som är ett verktyg för att visa på någonting. Kvinnans ställning i samhället kanske? Nej, som med många verk i genren så är kvinnans roll underförstådd och uppstår liksom i avsaknaden av att förekomma. Hon existerar inte som annat än fernissa för manliga participanter att förhålla sig till världen. Det största problemet med berättelser som denna är dock inte den färglösa presentationen av kvinnor. Det största problemet är avsaknaden av en problematisering av sagda fenomen. Det förutsätts rätt och slätt att kvinnor helt enkelt inte har någon roll att spela som är signifikant för berättelsen, såtillvida att hon inte förstås endast är där för att upprätthålla någon av de tre kvinnliga urarketyperna, horan, modern och den vackra älskvärda kvinnan (oftast en oskuld) som protagonisten älskar djupt. Det här är ett problem med litteratur idag; boken jag refererar till, The Darkness that Comes Before, skriven av Scott Bakker är på intet vis unik i sin framställning av kvinnor och om ni trodde att boken är från sextiotalet, samtida med andra verk med liknande tema och problematik såsom The Book of the New Sun (också internationellt erkänd som en av de bästa ur sin kategori) eller Sagan om Ringen (där alla huvudpersoner är män, men lyckligtvis ingen är hora) så har ni fel. Boken är släppt 2003.

Det finns liksom inget som helst skäl att presentera kvinnor på dessa sätt. Det räcker med att vi tittar på en actionfilm med en manlig huvudkaraktär för att inse att karaktären gör helt overkliga saker för att lyckas med en omöjligt svår uppgift. Vi köper det för i kontexten av filmens berättelse så får huvudkaraktären vara overkligt bra och lyckas med det omöjliga, den typen av berättelse göder vår fantasi och fångar oss. Och medan män reproduceras som superhjältar så är kvinnor aldrig lika super, varför? Det är ju en overklig berättelse, varför finns det ingen Woman of Steel, utan bara en Man of Steel? Varför är She-Hulk vacker och inte lika stark som sin manliga motsvarighet, The Incredible Hulk? Det finns ju ingen realism i att Bruce Banner förvandlas till ett stort grönt monster när han blir arg eller att Stålmannen kan flyga och skjuta laser med ögonen och är osårbar etc. Så varför är presenterar fantasy- och sci-fy-författare nästan alltid kvinnor som bifigurer, ofta svaga och väna medan män är extraordinära?

Det är absolut inget sammanträffande att Black Widow i Avengers-filmen varken fick en egen film eller har några superkrafter. Hon är kvinna. Medan Captain America och övriga superhjältar har superförmågor så får hon nöja sig med att vara en ‘token woman’ i berättelsen. Det är naturligtvis inget sammanträffande att hon dessutom är vacker och mer än gärna använder sitt utseende för att vinna fajten.

Jag kastar inga anklagande ord mot någon, det är viktigt att understryka. Jag försöker förstå varför det är så här?

Fortsättning följer…