Myten om kvinnor

Jag läser mycket Fantasy och Sci Fy och blir ofta tipsad av vänner om litteratur som har sådana teman. Tyvärr består de flesta böckerna av den här typen av en manlig protagonist och dras med kvinnliga karaktärer utan djup (minst sagt) alternativt saknar kvinnliga karaktärer helt. Så många gånger har jag börjat läsa en bok som jag tvingats lägga ifrån mig för att jag inte står ut med på vilket sätt kvinnor presenteras i den. Erkända böcker som säljs i hela världen och som översätts på många språk. Och fantasy och sci fy är ju ämnen där alla karaktärer kan vara vad som helst, en bok som utspelar sig i en medeltida fantasy-värld (en tid vi ofta inbillar oss hade sämre kvinnosyn än större delen av 1900-talet, trots att den var mycket mer nyanserad än den bild vi har), dras nästan alltid med samma könade realitet som kom att representera 1850-talet och framåt. Hur många gånger har jag inte plockat upp en bok och läst på baksidan något liknande detta:

”A veteran sorcerer and spy seeks news of an ancient enemy. A military genius plots to conquer the known world for his emperor but dreams of the throne for himself. The spiritual leader of the Thousand Temples seeks a holy war to cleanse the land of the infidel. An exiled barbarian chieftain seeks vengeance against the man who disgraced him. And into this world steps a man like no other, seeking to bind all – man and woman, emperor and slave – to his own mysterious ends.”

Med kommentarer som ‘A stunning first book, brilliant setting and characterisation, and if this was just a warm-up then the entire series is going to set a new standard for fantasy writers everywhere’. Och allt jag tänker när jag läser kommentaren är att jag verkligen verkligen INTE hoppas att det här verket sätter en standard.

Efter femtio sidor visar sig den första kvinnliga karaktären, en hora som visar brösten för män; en statist som är ett verktyg för att visa på någonting. Kvinnans ställning i samhället kanske? Nej, som med många verk i genren så är kvinnans roll underförstådd och uppstår liksom i avsaknaden av att förekomma. Hon existerar inte som annat än fernissa för manliga participanter att förhålla sig till världen. Det största problemet med berättelser som denna är dock inte den färglösa presentationen av kvinnor. Det största problemet är avsaknaden av en problematisering av sagda fenomen. Det förutsätts rätt och slätt att kvinnor helt enkelt inte har någon roll att spela som är signifikant för berättelsen, såtillvida att hon inte förstås endast är där för att upprätthålla någon av de tre kvinnliga urarketyperna, horan, modern och den vackra älskvärda kvinnan (oftast en oskuld) som protagonisten älskar djupt. Det här är ett problem med litteratur idag; boken jag refererar till, The Darkness that Comes Before, skriven av Scott Bakker är på intet vis unik i sin framställning av kvinnor och om ni trodde att boken är från sextiotalet, samtida med andra verk med liknande tema och problematik såsom The Book of the New Sun (också internationellt erkänd som en av de bästa ur sin kategori) eller Sagan om Ringen (där alla huvudpersoner är män, men lyckligtvis ingen är hora) så har ni fel. Boken är släppt 2003.

Det finns liksom inget som helst skäl att presentera kvinnor på dessa sätt. Det räcker med att vi tittar på en actionfilm med en manlig huvudkaraktär för att inse att karaktären gör helt overkliga saker för att lyckas med en omöjligt svår uppgift. Vi köper det för i kontexten av filmens berättelse så får huvudkaraktären vara overkligt bra och lyckas med det omöjliga, den typen av berättelse göder vår fantasi och fångar oss. Och medan män reproduceras som superhjältar så är kvinnor aldrig lika super, varför? Det är ju en overklig berättelse, varför finns det ingen Woman of Steel, utan bara en Man of Steel? Varför är She-Hulk vacker och inte lika stark som sin manliga motsvarighet, The Incredible Hulk? Det finns ju ingen realism i att Bruce Banner förvandlas till ett stort grönt monster när han blir arg eller att Stålmannen kan flyga och skjuta laser med ögonen och är osårbar etc. Så varför är presenterar fantasy- och sci-fy-författare nästan alltid kvinnor som bifigurer, ofta svaga och väna medan män är extraordinära?

Det är absolut inget sammanträffande att Black Widow i Avengers-filmen varken fick en egen film eller har några superkrafter. Hon är kvinna. Medan Captain America och övriga superhjältar har superförmågor så får hon nöja sig med att vara en ‘token woman’ i berättelsen. Det är naturligtvis inget sammanträffande att hon dessutom är vacker och mer än gärna använder sitt utseende för att vinna fajten.

Jag kastar inga anklagande ord mot någon, det är viktigt att understryka. Jag försöker förstå varför det är så här?

Fortsättning följer…

Annonser

4 thoughts on “Myten om kvinnor

  1. Jonas Kallberg skriver:

    Scott Bakker har sågats rätt bra i en annan fin blogg: http://requireshate.wordpress.com/2011/08/16/r-scott-bakker-prince-of-misogyny/

    När jag läste The Darkness That Comes Before var jag ganska kluven; å ena sidan är kvinnorna i den väldigt arjetypiska, men absolut inte förenklade. Boken är visserligen full av rape men inte helt förutsägbar i hur den framställer sexualitet. Jag vågar inte lova att du kommer ha en annan åsikt när du läst (klart?) första boken eller de näsrföljande. I fantasy/sci-fi är misogyni i någon form närmast förväntad och försök att ändra på det ofta klumpiga och ytliga. Men för mig är problemet med barnböcker större 😦

    • someoneconcerned skriver:

      Jag kollade upp Scott Bakker lite. Tydligen har han ju blivit ordentligt kritiserad för bokserierna. Exempelvis anför han att kvinnor är spirituellt svaga i sin biologi. Det är alltså etablerat som ett faktum i hans fantasy-värld och det är ju riktigt unket. För det där är ju någonting som män förr har försökt och lyckats tillskriva kvinnor, en del av en strukturell maktordning helt enkelt. Och det etablerar han som biologiskt faktum, wtf liksom?? Typ Rasbiologiskt mumbo-jumbo (samma läkare som mätte skallar på kvinnor och kunde påvisa att kvinnor var intellektuellt understående män använde samma teorier på svarta för att omyndig- och omänskligförklara dem). Och det Scott Bakker gör bär samma förtecken, helt enkelt – han etablerar det som faktum i världen. Not fucking okay.

      Annan kritik som lyfts angående hans böcker är att alla kvinnor faller inom de tre stereotyperna modern, horan och helgonet/madonnan. Det låter ju inte som så djupa kvinnoporträtt. Men okay, låt oss säga att han har jättedjupa kvinnoporträtt; om dessa porträtt måste förhålla sig till de här tre stereotyperna och liksom hamna inom dem, så kommer det ju ändå vara ett haltande kvinnoporträtt, även om det är ”djupt”.

      Jag vet att det är bra böcker i övrigt, det förstår jag av det jag läste hittills, men jag blir lite för sur när jag läser för att inte sitta och himla med ögonen eller typ fnysa högt när jag hittar någonting nytt som liksom förstör hela läsupplevelsen för mig. Och då känns det ju som att jag kanske är bättre utan den upplevelsen.

      En grej som gjorde mig sur var att en av protagonisterna i början av boken ger intrycket av att ha en homosexuell relation med sin lärling, vilket jag direkt kände var normbrytande (och därför spännande), men innan kapitlet om denna trollkarl är slut passar mr Bakker på att etablera att han har en kvinnlig flamma (som visar sig vara ytterligare en hora). Yay!

      Det här blir ingen ny bloggartikel för jag har liksom inte läst hela boken än så det kanske blir bättre (i strid mot alla förväntningar typ).

  2. Johan Thorsell skriver:

    Vilka böcker finns det som faktiskt har schyssta kvinnobilder?

    • someoneconcerned skriver:

      Jag vill rekommendera Robin Hobbs trilogi The Liveship Traders som jag precis läst klart (eller nästan, har kanske 100 sidor kvar i sista delen). Det är kontroversiella ämnen, stundtals mörkt och otäckt men också med fantastiskt upplyftande element. Bästa jag läst inom fantasy-genren, skulle jag vilja säga. Ofta råkar jag ut författare som skriver till ungdomar när jag läser fantasy, och det kan jag inte kalla mig. Robin Hobbs kvinnoporträtt är kompletta och eftersom trilogin utforskar olika kulturer uppstår det då och då en del krockar där både genus och samhällsklass hamnar i fokus. Fantastiken är också på en jordnära nivå fram tills sista boken då det blir lite mer high fantasy. Robin Hobb håller en på en knivsudd hela tiden eftersom förväntningar på berättelsen förbyts av oförutsedda händelser som påverkar de många huvudpersonernas öden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s