Den förbannade vagnen

Nej, detta inlägg handlar inte om jobbiga barnvagnar. Däremot handlar det om könsroller!

Idag på jobbet såg jag hur en stackars kollega försökt skruva ihop en vagn som vår arbetsplats hade inhandlat. Han, min kollega alltså, som var man, hade stora bekymmer med vagnsarbetet. Det var liksom inte gjort för att göras ensam då man var tvungen att hålla i tre olika delar samtidigt som man skruvade med sin fjärde hand. Jag tvekade inte en sekund, slog mig ner på huk bredvid och började försöka hjälpa till. Det gick ganska bra till en början, jag tror min kollega var glad över hjälpen. Vi fick ihop vagnen lite knaggligt sådär eftersom det ändå var krångligt, trots att vi var två. Men trots att hela mackapären var svår att få ihop verkade det som att det som mest slog slint under vårt arbete var för honom att låta mig använda skruvmejseln. Det var som att det var givet att det var hans uppgift att snurra på skruvmejseln och för mig att hålla i dess öhh, mottagare? Sexuella anspelningar hade dock antagligen inte med vårt värv att göra, åtminstone inte från min sida. Det var inte heller det att jag såg det som att han försökte utöva nåt slags patriarkalt förmynderi över mig, utan jag kunde bara inte förstå hur han kunde vara så jävla tjurskallig och rent ut sagt korkad som inte lät mig hjälpa till på ett effektivt och framförallt optimalt sätt. Vagnen skulle ju skruvas ihop i två ändar och jag satt i vagnens ena ände medan han satt i den andra, men varje gång det skulle skruvas på min sida så ville han likväl hålla i skruvmejseln. Trots att detta påverkade arbetet extremt negativt. För han var bokstavligen tvungen att sträcka sig runt på min sida och med ostadig hand samt utan att se vad han gjorde försöka skruva i skruven medan jag frustrerat höll i ekipaget, vilket var den lätta uppgiften. Det var ett par gånger som jag kommit över skruvmejseln och satte mig att skruva från MIN sida som han släppte allting och försökte ta skruvmejseln ur mina händer, varpå allt han hade hållit i naturligtvis kollapsade. Och jag kunde inte förstå hur han tänkte; varför motarbetade han vår gemensamma uppgift genom att köra korkade grejer?

Det värsta var att jag föll in i ett slags vekt ”snälla du, låt mig försöka” med ynklig stämma. Det var också det enda som till slut hjälpte för att jag skulle kunna ta lite kontroll över den idioti som pågick mitt framför mina ögon. 

Inte förrän senare när jag berättade om hela händelsen för en vän så kom jag på hur jäkla patetiskt, och framförallt automatiskt som jag fallit in i den där rollen. Och naturligtvis, när jag bett på mina bara knän (bokstavligen) för att få ha skruvmejseln så kunde jag känna hans nogräknande blick på mig; domen låg som en bila och väntade (visserligen var nog mycket av den känslan psykosomatisk, men det gör inte normen mindre verklig). Första gången jag fick skruva gick det inte bra, för det var ganska svårt att få kläm på hur man skulle göra. Inte för att han hade gjort bättre från sig när han hållit i skruvmejseln, liksom ingen av oss hade nånsin skruvat ihop en vagn tidigare.

Men saken är den att det som står på spel när en man utför en traditionellt manlig syssla är mannens KOMPETENS medans det som står på spel när en kvinna utför en manlig syssla är kvinnans INKOMPETENS.

För det finns djupt rotat i samhället att män och kvinnor är olika bra på olika saker, olika dåliga på olika saker. I det här fallet, skulle jag misslyckas skulle jag vara dålig på det och därmed patetisk på ett våpigt sätt som bara kvinnor och eventuellt fjolliga män kan vara. Men skulle han misslyckas, vilket han också gjorde i minst lika hög grad som mig medan vi arbetade med den nedrans vagnen, så skulle han bara visat att han inte ännu fått kläm på hur man skruvar i skruvarna bäst på den nedrans vagnen. Detta är samma typ av normer som reproduceras när vissa män (och eventuellt vissa kvinnor) talar om att kvinnor inte kan köra bil, när det drivs med kvinnors kompetens bakom bilratten.

Det här är på intet sätt unikt för hur kvinnors förmågor värderas enligt könsnormerna. Hade jag haft som uppgift att vika en massa tvätt så skulle den man som försökte hjälpa mig med den sysslan ha setts på på ett helt annat sätt än om en kvinna gjort det. Jag skulle vilja gå så långt att påstå att när jag ställde upp på att hjälpa min kollega med uppgiften så passerade jag genom en sorts social barriär från ett område där jag potentiellt var lika kompetent som vem som helst till ett område där jag automatiskt antogs vara mindre kompetent. På samma sätt hade han betraktats om han exempelvis stigit igenom en barriär och in i ett tvättrum för att hjälpa mig att vika tvätt eller sy ihop något med nål och tråd. Det hade inte spelat någon roll hur oerfaren jag hade varit med virkstickor och garn och sånt som jag ju ÄR sjukt inkompetent med, han skulle utgått från att om jag står vid ett gäng garnnystan och är kvinna så är jag automatiskt bättre än honom på att virka.

Vagnen blev i alla fall magnifik och när allt var klart kände åtminstone jag en slags triumf, inte bara för min skull utan för vårt samarbete som till slut ändå gick rätt så bra. Han fick använda hammaren mest, men jag fick använda hammaren litegrann. Men det viktigaste var att efter mycket om och men fick jag till slut jobba på mina villkor också, inte bara på hans.

Annonser

3 thoughts on “Den förbannade vagnen

  1. Lars-Erik Palmèr skriver:

    Bland det bästa jag läst på länge!!
    Välskrivet,humoristikt och med en vass udd.
    Ser fram emot nya betraktelser av arbetslivet ur feministisk synvinkel.

  2. J skriver:

    Det här inlägget gjorde min dag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s