Patriarkalt förmynderi och vardagssexism

Det är väldigt lätt att känna igen känslan som uppstår när någon orättvist försöker få in en i det där facket som handlar om att en inte kan ”ordentligt”. Att få inkompetens tillskrivet sig. De flesta kvinnor har fått eller får det ganska ofta, ungefär på samma sätt som barn får förklarat för sig hur saker fungerar. Det är sexism det handlar om, vardagssexism, sexism som lätt förkläds i omtänksamhet eller rättfärdighet.

Vardagssexismen kan ges uttryck på olika sätt, bland annat genom att främlingar känner sig nödgade att påpeka någonting, komma med råd eller skälla på en som de aldrig skulle göra till en vuxen man. Det är ofta välmenande grejer; som en av många gånger när jag cyklade hem från gymmet. Jag lyssnade på musik i hörlurarna när jag hör hur det plingar bakom mig från en annan cyklist. Jag tänkte inte mycket mer på det för jag gjorde ju inget fel; cyklade enligt alla konstens regler och lämnade plats för omcykling och allt sådant där som man bör tänka på när man cyklar på allmän farled. Så plingar det igen och igen avfärdar jag det för det kan ju inte gälla mig. Men så är det röd gubbe så jag måste stanna och då kommer ”plingaren” upp jämsides, en man i femtio-års-åldern. Han ser ut som att han har nåt att säga till mig så jag fäller ner hörlurarna och ger honom en frågande blick.

”Jag ville bara föreslå att du ska sänka volymen eftersom du inte hör när man plingar; farligt att cykla i trafiken med så hög volym.”

Nu när jag skriver det blir jag mer irriterad än vad jag var då för då var jag mest ställd. Önskar jag hade fräst mer tydligt men det gjorde jag inte, han fick ett kort övertydligt ‘tack’ bara. Det är ingen stor sak, men när det sker hela tiden, dessa vänliga samariter som måste påpeka självklara saker för en som en har fullständig koll på, bara för att deras fördom om mig är att jag inte har koll på de här sakerna, då blir det jobbigt.

En annan gång så hade jag mage att cykla förbi en buss som hade stannat vid en busshållplats. När jag kom till stället där jag skulle svänga av så stannade busschaffisen bredvid mig, vevade ned rutan och sade barskt: ”Cykla gör man på cykelvägen!!” Och JA, så är det ju men just där jag cyklade finns det faktiskt ingen cykelväg i närheten. Jag vred blicken från honom och vände mig helt bort, han fick inget svar.

Nu i helgen så hände det faktiskt dubbelt; har släpat en trasig resväska genom halva Stockholm (känns det som), i klackar. Så kommer jag äntligen fram till min destinationsort men tar en annan väg än jag brukar vilket får mig att passera en statoilmack. En äldre man möter mig till fots, ca 60 kanske, med en cigg i handen. Han ler mot mig så jag ler tillbaka, som man ju gör. Eftersom min dag varit rätt så jobbig från och till – nej, det är en dålig ursäkt egentligen men fuck-it – så ber jag om en cigg av den här trevliga mannen. ”Javisst!” Säger han och plockar fram paketet och drar fram ciggen, sen tillägger han: ”Får jag en puss?” Hans glada rättframhet får ett helt nytt perspektiv. Jag blir ställd, igen. Men jobbigt nog är det värsta att eftersom jag fått en cigg precis så känner jag mig skyldig och när jag sen säger nej lite kort är det med ett ursäktande lite tyst sätt. Trots att hans fråga egentligen är väldigt otrevlig så känns det som att jag är otrevlig som bara tar och inget ger tillbaka.

Då händer det igen, jag tänder ciggen och är på väg att gå iväg när personalen, en skäggig man med rakat huvud lutar sig ut från ett sånt där litet fönster där man betalar bensinen. Han ryter barskt till mig, alltså MIG, inte till någon annan i närheten – sammanlagt tre män, dels charmören med puss-kommentaren men även två andra fullt synliga som stått där ett tag och dragit djupa bloss. ”INTE RÖKA HÄR!!” hör jag bakom mig så jag hoppar till och vänder mig mot honom; då lägger han irriterat till medan han zoomar in mig med sin blick: ”Det är en bensinmack!” Jag skyndar mig därifrån med ett ”förlåt”. Och visst fan är det dumt att röka på en bensinmack, det inser jag ju och det insåg jag ju även då när han sa det. Men anledningen till att jag och ingen annan drabbas av den här mannens rättfärdiga irritation över alla rökares nonchalans är för att det är så jävla lätt för män att ta en fajt med en tjej och så jävla mycket högre tröskel för att vara bråkig mot andra män. Eftersom jag är tjej så är jag ett lätt mål för frustration och ilska, jag är också ett lätt mål för folks tyckanden och obedda goda råd. Människors och framförallt mäns goda välvilja tvingas ofta på en obett och helt i onödan för att jag liksom nästan omyndigförklaras; jag förväntas inte klara de här helt vardagliga sakerna, tydligen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s