Manshat

Ibland hatar jag män på riktigt. Det är en sorts abstrakt hat. Svårt att riktigt sätta ord på det. När jag blir behandlad som skit av en man och jag känner igen det beteendet eller den tendensen hos andra män, det är då jag hatar. Det är ett hat som ger intryck av att rikta sig mot just den individen men som inkluderar andra män eftersom det finns en igenkänningsprocess som identifierar beteendet som manligt. Jag har många manliga bekanta och de drabbas inte av det här hatet; jag hatar inte dem, de jag hatar är onämnda män som existerar utanför min vänskapskrets. Det är det jag menar med att det är ett abstrakt hat. Det är samma typ av inkonsekventa hat som rasister lurar sig att de har belägg för när de sväljer alla myterna om invandrare. Det är ett hat som är fyllt av frustration och därför fullständigt ologiskt, som ett ‘det undermedvetnas självbevarelsedrift’. Slå bort den jobbiga känslan, rädslan, obehaget genom att bli arg istället för att skadas av det.

Mitt hat är ett uttryck för överlevnad, för att göra mig osårbar när jag är sårbar. Jag kan förklara mitt hat men aldrig ursäkta det.