Delta gärna i diskussionen… På våra villkor!

Diskuterade på ett forum om jämställdhet och en person skrev detta: Snygg vinkel på den här ”vem ska egentligen få delta i diskussionen”-frågan som blossat upp på sistone. Från vissa håll är det ju ”är du inte förtryckt ska du hålla käften”-melodin som gäller (liksom det, åtminstone förr i tiden, var mer ”är du inte priviligerad så håll käft”). Vilken jag har svårt att ta till mig. I mina ögon bidrar alla till debatten med olika erfarenheter och poänger, vi kan tex sitta här och teoretisera i all oändlighet men utan intryck från ”golvet” blir bilden inkomplett. Och tvärtom så klart.

Det här är vanligt inom feminismen också. T.ex. är det viktigt för en vit kvinna som jag att kunna ta ett steg tillbaks och bjuda upp en rasifierad person att ta talarstolen för hennes erfarenheter är hennes, inte mina. I vardagen är det t.ex. väldigt vanligt att personer som inte är män får vänta på sin tur, medan män har en tendens att höras mer. När det då handlar om frågor som bottnar i kvinnors erfarenheter av samhället är det många som känner sig ytterligare trampade på när män tar sig rätten att tala i deras ställe, eller utifrån deras i jämförelse priviligerade* ställning. Det har t.ex. blivit väldigt vanligt inom debatt att när frågor som handlar just om kvinnors underordning i samhället, är det många som säger: ”Men män då! Vi har minsann också…” Det här blir väldigt frustrerande för många debattörer. Vi vill bara skrika: ”Men håll käft för fan! Kan du inte för en gångs skull lyssna på oss? Verkligen lyssna bara? Måste du som inte har just våra erfarenheter lägga dig i och debattera mot oss? Kan inte vi få höras lite? Sen kan vi prata om män. Jag lovar.”

Det är också skillnad på vad som är ett okay sett att ‘ta ordet’ på. Jag har absolut inget emot när en diskussion av den här typen sker och någon skriver något i stil med: ”Hej, jag vill inte försöka deraila tråden eller så genom att byta ämne, men jag skulle bara vilja säga att min igenkänningsfaktor är jättestor just nu. Eftersom jag har lite andra erfarenheter än er så slog det mig att jag kunde försöka tala om detta utifrån ett annat perspektiv…” <= Skillnaden mot: ”Alltså, anledningen till att feminism inte tilltalar mig är att det fan bara handlar om kvinnor hela tiden. Om man ska tala om jämställdhet så måste man ju tala om män massor också. Vi har inte det speciellt bra alls… Kvinnor får t.ex ligga när de vill, hur jävla ojämställt är inte det???”** Eller: ”Jag gillar inte feminism för i själva ordet så framgår det att det bara handlar om feminina saker, alltså om kvinnor. Hur kan något som har inskrivet i namnet att det exkluderar män handla om jämställdhet? I think not. Blä för alla feminister!”. Problemet jag upplever påtagligt är att när kvinnor inte ger män det utrymme de är vana vid att få bara de höjer rösten lite för att deras åsikter är så viktiga att ödmjukhet och normal jävla common decency är helt ointressant, så verkar det som att de känner sig alieniserade och utstötta och kommentarer uppstår i stil med: ”Jag tycker att det blir så tjatigt med alla rabiata ställningstaganden inom feminismen, det är ju rena sektmentaliteten, antingen har du precis de exakta åsikterna som vi har, eller så är du ett manssvin.”

*priviligerade kanske bara i meningen att de saknar den typen av erfarenheter och att de i de allra flesta sammanhang har mycket lättare att ta, få och behålla ordet.

**Det är ett ganska grovt exempel, men meningen skulle faktiskt kunna vara mycket mindre aggro: ”Vi behöver tala lite mer om pojkars försämrade betyg i förhållande till flickors.” Det här är ju ett inlägg som är jättebra… I en helt annan debatt, t.ex. en ny debattartikel, eller när det handlar om skolgång, eller när det handlar om flickor och pojkar. Inte när det handlar om att kvinnor som uttalar sig i onlinesammanhang, spelar spel eller tar plats i något officiellt rum, utsätts för näthat för att nämna ett exempel av många. Då kan vi hålla käft om pojkar och skolgång. Det ÄR en viktig fråga, alla feminister tycker det, men snälla, byt inte trådämne. Det får oss att tro att du skiter fullständigt i det vi pratar om. Och det kanske du gör också? Vi tycker att du är ett manssvin om du byter ämne när vi talar om något som är så viktigt för oss, som vi är så engagerade i. Om du inte är kvinna, för då tycker vi att du är lurad.

Samtyckesbrott är inte samma sak!

Den 25e november publicerades en artikel på resumé som beskriver ett förslag på ett nyord, en genomförd kampanj för att byta ut ordet våldtäkt mot någonting som inkluderar offer av våldtäkt där handlingen inte genomförts med fysiskt våld. Juryn fann att det bästa ordet för våldtäkt 2014 är samtyckesbrott. Jag håller inte med.

Det handlar inte om att jag inte förstår intentionen. Det gör jag verkligen. Jag hade jättesvårt att förlikas med att jag blivit våldtagen första gången det skedde. Känslorna av totalt förkrossad självbild hade jag, men det var för mig ”sex som jag förlorat kontrollen över”. Mannen som begick brottet mot mig hade ju mitt samtycke först, tills han inte längre hade det. I den maktlösheten som uppkom när jag förlorade kontroll över situationen förlorade jag en del av mig själv. Men jag misstrodde att det handlade om våldtäkt för att jag själv hade fått en bild av våldtäkt uppmålad som någonting annat. Den misstron som jag utsatte mig själv för i de mörka, ångestfyllda känslor som följde på min upplevelse ledde mig ned för en stig av självförebråelse och självdestruktivitet. Hade jag vetat om det som jag vet nu, men då, hade jag kanske tillåtit mig att ha den ångest och den sorgsenhet som jag bar på, men istället försökte jag neka mig själv rätten att bära min våldtäkt. Jag utsatte mig själv för ‘nya horisonter’ som oftast hade ytterligare negativ inverkan på mig. Jag utsatte mig själv för ännu mer risker. Jag var vilsen i mina egna upplevelser av mina känslor. Först många år senare förstod jag – tyvärr iom att jag blev våldtagen på det sätt som inte går att misstolka – vad som var vad. För det var samma känslor inom mig den första, andra, tredje och fjärde gången, och när det inte längre gick att förneka och misstro mina egna erfarenheter kunde jag tillåtas sörja, till slut.

Så jag förstår verkligen intentionen med den här kampanjen, med hela mitt hjärta.

Men det är fel väg att gå. Vi som samhälle måste komma till rätta med vad våldtäkt är för något, det inkluderar sexuella tvång genomförda genom hotet av fysiska repressalier om offret kämpar mot, det inkluderar socialt och psykiskt tvång, det inkluderar att ett ‘nej’ inte ger den effekt ordet ska ha. Detta är våldtäkt. Det är också ett samtyckesbrott.

Men det finns så mycket mer som är ett samtyckesbrott. Att jag på min facebook-feed utsätts för mina vänners länkade inlägg utan att jag givit mitt samtycke till dem är att begå ett samtyckesbrott. Att personen framför mig i biosalongen sticker upp sitt huvud och täcker delar av mitt synfält med sin kalufs är ett samtyckesbrott. Att en man håller upp dörren för mig av ren artighet är ett samtyckesbrott. Ordet är per sin egen definition alltför omfattande för att inte urvattna ett begrepp som vi för vårt eget väl och ve måste klamra oss fast vid. Jag vill inte ha ett samhälle där våldtäkt ses som mindre än det fruktansvärda brott med de fruktansvärda repressalier för offret, som det faktiskt innebär.

Våldtäkt behöver erkännas vara ‘mindre’ än en gruppvåldtäkt eller en överfallsvåldtäkt, det är där vår kamp för ordet våldtäkt börjar, inte genom att instifta nya ord som urvattnar offret OCH gärningsmannens upplevelse av vad som hänt.

Våldtäktsmän är inte monster, de är vanliga människor.

Som så många andra så bär jag en stor sorg inom mig. Jag är sårad av någon jag trodde jag kunde lita på. Det har gått flera år sedan det skedde men minnena lever kvar och jag förväntar mig att de alltid kommer att plåga mig. Jag hoppas att jag någon gång kan sluta fred med mig själv kring detta, trots att jag aldrig kan förlåta honom; han som skadade mig.

Ena stunden tycker jag synd om alla män som jag är på min vakt mot fast de är oskyldiga, andra stunden betvivlar jag den oskulden. Våldtäkt är förfärligt, men det som verkligen förfärar mig är hur många män som utsatt någon utan att ha en aning om det. Män som rationaliserar ett händelseförlopp så att de frikänner sig från skuld. Har varit med om att en pojkvän suttit och pratat om våldtäktsmän som att de är monster medan jag bara kunde sitta helt paralyserad och stirra på honom efter vad han gjort mot mig. Han hade glömt bort sin egen skuld. Det var som inget hade hänt för honom. Det var ju en enda liten tröst; det att jag visste att han visste för att han dagen efter satt och grät medan jag berättade vad han gjort mot mig. De tårarna var det enda som höll kvar mig i det förhållandet för jag visste att han skulle få leva med samma sak resten av sitt liv med. Och så glömmer han bort. Hur lite kan det ha betytt för honom om det är så lätt att glömma, medan min smärta intensifierades av hans förnekelse? Jag förstår det fortfarande inte.

Det var som att all min självrespekt kapitulerade i det ögonblick jag bestämde mig för att stanna över natten efter det skedde. 20 mil hemifrån klockan 4 på natten stod jag med panikångest framför ytterdörren och gav upp. Det är nog tre år sedan nu… Jag skäms över att jag låtit honom träffa min mor, låtit honom sitta och prata med min familj.

Men det är inte om mig jag vill skriva. Jag vill skriva och förklara att alla de som begår våldtäkt inte är fruktansvärda monster, de flesta är vanliga män som gör något i stundens hetta. Vårt samhälle har allt för lång tid intalat oss att våldtäkt är ett så fruktansvärt brott att endast monster kan begå dem, och i gengäld övertygar vi oss därför om en väns, bekants eller släktings oskuld. Och kvinnan som anklagar måste därför vara en lögnare. Offret dubbelbestraffas av vår misstro. Vi betvivlar att rika, lyckade, stiliga män är immuna mot att begå våldtäkt, och kvinnan hade för kort kjol, flörtade för mycket eller borde inte druckit så mycket. Men varje våldtäkt är per definition ett svek, oavsett det handlar om en älskad partner som begår övergreppet, en bekant eller en total främling. Det är ett svek mot den kvinna eller man, pojke eller flicka som blir våldtagen och våldtäktsmannen förtjänar inte att vi betvivlar offret för att vi känner en ryggmärgstillit till någon vars oskuld vi inte har en aning om. Våldtäkt är fruktansvärt men det är inte ett brott som endast monster begår. Det är vanliga människor som begår våldtäkt. Det är vanliga människor som förnekar sin egen skuld med ursäkter eller ursäktar en kär vän från brottet.