Våldtäktsmän är inte monster, de är vanliga människor.

Som så många andra så bär jag en stor sorg inom mig. Jag är sårad av någon jag trodde jag kunde lita på. Det har gått flera år sedan det skedde men minnena lever kvar och jag förväntar mig att de alltid kommer att plåga mig. Jag hoppas att jag någon gång kan sluta fred med mig själv kring detta, trots att jag aldrig kan förlåta honom; han som skadade mig.

Ena stunden tycker jag synd om alla män som jag är på min vakt mot fast de är oskyldiga, andra stunden betvivlar jag den oskulden. Våldtäkt är förfärligt, men det som verkligen förfärar mig är hur många män som utsatt någon utan att ha en aning om det. Män som rationaliserar ett händelseförlopp så att de frikänner sig från skuld. Har varit med om att en pojkvän suttit och pratat om våldtäktsmän som att de är monster medan jag bara kunde sitta helt paralyserad och stirra på honom efter vad han gjort mot mig. Han hade glömt bort sin egen skuld. Det var som inget hade hänt för honom. Det var ju en enda liten tröst; det att jag visste att han visste för att han dagen efter satt och grät medan jag berättade vad han gjort mot mig. De tårarna var det enda som höll kvar mig i det förhållandet för jag visste att han skulle få leva med samma sak resten av sitt liv med. Och så glömmer han bort. Hur lite kan det ha betytt för honom om det är så lätt att glömma, medan min smärta intensifierades av hans förnekelse? Jag förstår det fortfarande inte.

Det var som att all min självrespekt kapitulerade i det ögonblick jag bestämde mig för att stanna över natten efter det skedde. 20 mil hemifrån klockan 4 på natten stod jag med panikångest framför ytterdörren och gav upp. Det är nog tre år sedan nu… Jag skäms över att jag låtit honom träffa min mor, låtit honom sitta och prata med min familj.

Men det är inte om mig jag vill skriva. Jag vill skriva och förklara att alla de som begår våldtäkt inte är fruktansvärda monster, de flesta är vanliga män som gör något i stundens hetta. Vårt samhälle har allt för lång tid intalat oss att våldtäkt är ett så fruktansvärt brott att endast monster kan begå dem, och i gengäld övertygar vi oss därför om en väns, bekants eller släktings oskuld. Och kvinnan som anklagar måste därför vara en lögnare. Offret dubbelbestraffas av vår misstro. Vi betvivlar att rika, lyckade, stiliga män är immuna mot att begå våldtäkt, och kvinnan hade för kort kjol, flörtade för mycket eller borde inte druckit så mycket. Men varje våldtäkt är per definition ett svek, oavsett det handlar om en älskad partner som begår övergreppet, en bekant eller en total främling. Det är ett svek mot den kvinna eller man, pojke eller flicka som blir våldtagen och våldtäktsmannen förtjänar inte att vi betvivlar offret för att vi känner en ryggmärgstillit till någon vars oskuld vi inte har en aning om. Våldtäkt är fruktansvärt men det är inte ett brott som endast monster begår. Det är vanliga människor som begår våldtäkt. Det är vanliga människor som förnekar sin egen skuld med ursäkter eller ursäktar en kär vän från brottet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s