White man saves black guy

White_House_Down_27

På anslagstavlor visas reklam över den här filmen runtom i Sverige. Det är säkert en helt okay actionfilm. Ändå kan jag inte undvika att slås av samma gamla vanliga insikt. Det här är ju normen, svart man räddas, kvinna behöver räddas. Det är samma sak återanvänt. Jag har inte sett filmen, ska jag säga men jag kommer göra det för att jag vill bekräfta mina förutfattade meningar (och jag är ganska säker på att de kommer bekräftas).

Channing Tatum är den coola marinen/snuten/säkerhetsvakten/livvakten/mannen på gatan med krigsträning som inser att någonting är på gång och blir den enda med ballar stora nog att kunna kliva in i ett hav av våld och skipa lite ordning och rättvisa på samma gång. Jamie Foxx är den svarta presidenten som nog kan kicka lite rumpa han med, men som naturligtvis måste skyddas till varje pris. Den vanliga premissen med en liten knorr. Det är samma berättelse som återskapas med den svarta mannen här som för det allra mesta när bilden på omslaget istället är en vit buffad kille i förgrunden och en snygg tjej med åmande kropp i bakgrunden alternativt en kvinna som ser rädd ut och eventuellt åmar sig trots rädslan. Film av den här typen tilltalar det manliga egot och de maskulina idealen. Och för att det maskulina idealet ska kunna briljera måste det ställas jämte ett annat ideal, det feminina; i kontrasten mot det svaga växer det starka, men inte bara därför utan också på grund av att de maskulina idealen ofta är beroende av det femininas värnlöshet för att växa.

I just det här fallet så handlar det dock om en vit man och en svart man, inte en kvinna i nöd som behöver räddas utan en svart prilivigerad man. Men inte bara en svart man utan en hel nations främsta symbol, vilket också naturligtvis har gjorts många gånger förr. Mina förväntningar på den här filmen är att Channing Tatums rollkaraktär kommer vara helt sinnessjuk grym på att slå ihjäl terrorister eller vad det nu är för fiende som anfaller Vita Huset. Han kommer nog hamna i nöd vid ett eller ett par tillfällen och då räddas av presidenten, för det är numer regel snarare än undantag att offret i nöd ges ett par tillfällen att slippa undan objektifiering. Det jag är mest nyfiken på är om Jamie Foxx’ karaktär kommer få fler tillfällen att vara stursk och cool än vad säg Hillary Clinton’s skådespelardublett hade fått om hon hade varit USA’s president istället för Barack Obama och samma film hade spelats in?

Jag nämnde objektifiering en bit upp och tänkte snabbt förklara ordets betydelse i sammanhanget; objektifiering i den meningen att objektet i den här frågan utnyttjas för att framhäva det som ”är viktigt”, det vill säga den manliga protagonisten i berättelsen. Eller i det här fallet, den vita manliga protagonisten.

Det förekommer alltid att vissa som läser en argumentation på premissen som jag ställt upp protesterar mot bakgrund av att det trots allt finns en hel del filmer där det finns en kvinnlig protagonist eller en svart man som är protagonist. Och visst gör det det. Problemet är det att dessa undantag utgör en försvinnande liten del av mängden film som produceras, vilket fortfarande förstärker bilden av att män är starka och kvinnor svaga och det faktum att kvinnor kan vara starka endast är , just det, undantag som bekräftar regeln. Det är också ofta så, har jag märkt, att sådana filmer som porträtterar kvinnor i den traditionellt starka protagonistrollen upplevs som mer overkliga. Åtminstone såvida den kvinnliga huvudrollen inte också även saknar barn eller på något vis har problematiska familjeförhållanden. Men Channing Tatum kommer, till skillnad från sin kvinnliga motsvarighet, helt garanterat utföra hisnande overkliga stunts samtidigt som han skulle vara en strålande farsa och utmärkt älskare.

Starka kvinnor är starka på bekostnad av kvinnliga ideal medan starka män är starka på alla områden.

Medvetenhet – viktigare än nånsin

Att se våld på film eller delta i det i spel gör inte att du kommer misshandla någon. Att film och spel återskapar könsnormer gör inte att du blir en våldtäktsman eller att du måste vara ett offer, att du automatiskt anser att könsrollerna är huggna i sten, att män ska vara tuffa och kvinnor mjuka.

Vi ser en film med en manlig huvudrollsinnehavare och vi vet ungefär vilka egenskaper han kommer uppvisa. Vi ser en kvinnlig skådespelare och  vi anar direkt vilka hennes egenskaper kommer vara. Och när pardynamik utvecklas mellan de båda vet vi ungefär hur det kommer se ut. Vi blir sällan överraskade, det finns sällan rum för något annat än den heteronormativa världsbilden. Vi blir ständigt matade med detta och det återskapar i sin tur det normativa på ett sublimt plan, i vårt undermedvetna. Det handlar om bekräftelse av det vi redan ”vet”.

Men det vi ”vet” är inte objektivt definierat. Det finns inget enskilt objektivt värde i reproduktionen av normer.

Det handlar om en spegling av normativa strukturer som påverkar men inte orsakar; skillnaden är viktig att understryka. Du blir ingen våldsverkare för att du tittar på film som reproducerar unkna ideal. Däremot är det en tendens som reproduceras som har sin del och sin orsak i hur vårt samhälle ser ut. Nej, du blir inte en våldsbrottsling, de tendenserna bär vi redan inombords, vårt samhälle har redan dessa tendenser. Att framställa dem på film reproducerar dem. De orsakar dem inte. Det är en viktig skillnad som borde slå hål på myten om att våldsframställning orsakar våld.

Våldet existerar redan och reproduktionen av våldet är en del av att våldet finns. Det reproduktionen däremot orsakar är ett sublimt existensberättigande; och i sin tur har detta en normaliserande effekt. Film och spel som framställer och reproducerar normer förstärker subtilt normer som redan existerar, som förtjänar sin existens genom sin reproduktion.

Det finns inget objektivt värde i normerna, de är illusioner för vår subjektiva uppfattning av verkligheten. Lyckligtvis fungerar det även åt andra hållet, och det är därför som det blir viktigt för producenter och utvecklare att vara uppmärksamma på vad de reproducerar för normer. Genom media som framställer en annan bild än den gängse bilden reproduceras andra normer. Som när en kvinna istället för en man är actionhjälte i en film, eller när en man tillåts vara svag, eller när en homosexuell man inte behöver vara feminin (även om det i sig inte är fel), en flata inte behöver vara butch eller för den delen en fotomodell. Det är ingen slump att allt fler filmer gestaltar starka kvinnor i dag. Det handlar om reproduktion i ett samhälle som förändrar sina genusstrukturer. Det handlar om nya könsnormer som vinner mark i både medial framställning och i samhället. Att vara medveten som utvecklare är i dagens samhälle mer viktigt än någonsin förut. För vi är alla mer medvetna om vad vi ser och vi blir mer kritiska mot det vi ser.

Det börjar bli norm att vara kritisk. Det är ett ansvar att vara kritisk.

Det är inte mindre viktigt att kritisera när klassiskt normativa värderingar reproduceras, som den svaga kvinnan och den tuffa mannen för att vårt samhälle präglas av fler alternativa normer än det gjort innan. Genom att förstå att det är nära förknippat med vårt samhälle och att dessa bilder äger en reproducerande påverkan blir det än viktigare att vara vaksam. För om vi inte kan kritisera det vi ser, hur kan vi då förändra oss själva och utvecklas?