Den förbannade vagnen

Nej, detta inlägg handlar inte om jobbiga barnvagnar. Däremot handlar det om könsroller!

Idag på jobbet såg jag hur en stackars kollega försökt skruva ihop en vagn som vår arbetsplats hade inhandlat. Han, min kollega alltså, som var man, hade stora bekymmer med vagnsarbetet. Det var liksom inte gjort för att göras ensam då man var tvungen att hålla i tre olika delar samtidigt som man skruvade med sin fjärde hand. Jag tvekade inte en sekund, slog mig ner på huk bredvid och började försöka hjälpa till. Det gick ganska bra till en början, jag tror min kollega var glad över hjälpen. Vi fick ihop vagnen lite knaggligt sådär eftersom det ändå var krångligt, trots att vi var två. Men trots att hela mackapären var svår att få ihop verkade det som att det som mest slog slint under vårt arbete var för honom att låta mig använda skruvmejseln. Det var som att det var givet att det var hans uppgift att snurra på skruvmejseln och för mig att hålla i dess öhh, mottagare? Sexuella anspelningar hade dock antagligen inte med vårt värv att göra, åtminstone inte från min sida. Det var inte heller det att jag såg det som att han försökte utöva nåt slags patriarkalt förmynderi över mig, utan jag kunde bara inte förstå hur han kunde vara så jävla tjurskallig och rent ut sagt korkad som inte lät mig hjälpa till på ett effektivt och framförallt optimalt sätt. Vagnen skulle ju skruvas ihop i två ändar och jag satt i vagnens ena ände medan han satt i den andra, men varje gång det skulle skruvas på min sida så ville han likväl hålla i skruvmejseln. Trots att detta påverkade arbetet extremt negativt. För han var bokstavligen tvungen att sträcka sig runt på min sida och med ostadig hand samt utan att se vad han gjorde försöka skruva i skruven medan jag frustrerat höll i ekipaget, vilket var den lätta uppgiften. Det var ett par gånger som jag kommit över skruvmejseln och satte mig att skruva från MIN sida som han släppte allting och försökte ta skruvmejseln ur mina händer, varpå allt han hade hållit i naturligtvis kollapsade. Och jag kunde inte förstå hur han tänkte; varför motarbetade han vår gemensamma uppgift genom att köra korkade grejer?

Det värsta var att jag föll in i ett slags vekt ”snälla du, låt mig försöka” med ynklig stämma. Det var också det enda som till slut hjälpte för att jag skulle kunna ta lite kontroll över den idioti som pågick mitt framför mina ögon. 

Inte förrän senare när jag berättade om hela händelsen för en vän så kom jag på hur jäkla patetiskt, och framförallt automatiskt som jag fallit in i den där rollen. Och naturligtvis, när jag bett på mina bara knän (bokstavligen) för att få ha skruvmejseln så kunde jag känna hans nogräknande blick på mig; domen låg som en bila och väntade (visserligen var nog mycket av den känslan psykosomatisk, men det gör inte normen mindre verklig). Första gången jag fick skruva gick det inte bra, för det var ganska svårt att få kläm på hur man skulle göra. Inte för att han hade gjort bättre från sig när han hållit i skruvmejseln, liksom ingen av oss hade nånsin skruvat ihop en vagn tidigare.

Men saken är den att det som står på spel när en man utför en traditionellt manlig syssla är mannens KOMPETENS medans det som står på spel när en kvinna utför en manlig syssla är kvinnans INKOMPETENS.

För det finns djupt rotat i samhället att män och kvinnor är olika bra på olika saker, olika dåliga på olika saker. I det här fallet, skulle jag misslyckas skulle jag vara dålig på det och därmed patetisk på ett våpigt sätt som bara kvinnor och eventuellt fjolliga män kan vara. Men skulle han misslyckas, vilket han också gjorde i minst lika hög grad som mig medan vi arbetade med den nedrans vagnen, så skulle han bara visat att han inte ännu fått kläm på hur man skruvar i skruvarna bäst på den nedrans vagnen. Detta är samma typ av normer som reproduceras när vissa män (och eventuellt vissa kvinnor) talar om att kvinnor inte kan köra bil, när det drivs med kvinnors kompetens bakom bilratten.

Det här är på intet sätt unikt för hur kvinnors förmågor värderas enligt könsnormerna. Hade jag haft som uppgift att vika en massa tvätt så skulle den man som försökte hjälpa mig med den sysslan ha setts på på ett helt annat sätt än om en kvinna gjort det. Jag skulle vilja gå så långt att påstå att när jag ställde upp på att hjälpa min kollega med uppgiften så passerade jag genom en sorts social barriär från ett område där jag potentiellt var lika kompetent som vem som helst till ett område där jag automatiskt antogs vara mindre kompetent. På samma sätt hade han betraktats om han exempelvis stigit igenom en barriär och in i ett tvättrum för att hjälpa mig att vika tvätt eller sy ihop något med nål och tråd. Det hade inte spelat någon roll hur oerfaren jag hade varit med virkstickor och garn och sånt som jag ju ÄR sjukt inkompetent med, han skulle utgått från att om jag står vid ett gäng garnnystan och är kvinna så är jag automatiskt bättre än honom på att virka.

Vagnen blev i alla fall magnifik och när allt var klart kände åtminstone jag en slags triumf, inte bara för min skull utan för vårt samarbete som till slut ändå gick rätt så bra. Han fick använda hammaren mest, men jag fick använda hammaren litegrann. Men det viktigaste var att efter mycket om och men fick jag till slut jobba på mina villkor också, inte bara på hans.

Annonser

White man saves black guy

White_House_Down_27

På anslagstavlor visas reklam över den här filmen runtom i Sverige. Det är säkert en helt okay actionfilm. Ändå kan jag inte undvika att slås av samma gamla vanliga insikt. Det här är ju normen, svart man räddas, kvinna behöver räddas. Det är samma sak återanvänt. Jag har inte sett filmen, ska jag säga men jag kommer göra det för att jag vill bekräfta mina förutfattade meningar (och jag är ganska säker på att de kommer bekräftas).

Channing Tatum är den coola marinen/snuten/säkerhetsvakten/livvakten/mannen på gatan med krigsträning som inser att någonting är på gång och blir den enda med ballar stora nog att kunna kliva in i ett hav av våld och skipa lite ordning och rättvisa på samma gång. Jamie Foxx är den svarta presidenten som nog kan kicka lite rumpa han med, men som naturligtvis måste skyddas till varje pris. Den vanliga premissen med en liten knorr. Det är samma berättelse som återskapas med den svarta mannen här som för det allra mesta när bilden på omslaget istället är en vit buffad kille i förgrunden och en snygg tjej med åmande kropp i bakgrunden alternativt en kvinna som ser rädd ut och eventuellt åmar sig trots rädslan. Film av den här typen tilltalar det manliga egot och de maskulina idealen. Och för att det maskulina idealet ska kunna briljera måste det ställas jämte ett annat ideal, det feminina; i kontrasten mot det svaga växer det starka, men inte bara därför utan också på grund av att de maskulina idealen ofta är beroende av det femininas värnlöshet för att växa.

I just det här fallet så handlar det dock om en vit man och en svart man, inte en kvinna i nöd som behöver räddas utan en svart prilivigerad man. Men inte bara en svart man utan en hel nations främsta symbol, vilket också naturligtvis har gjorts många gånger förr. Mina förväntningar på den här filmen är att Channing Tatums rollkaraktär kommer vara helt sinnessjuk grym på att slå ihjäl terrorister eller vad det nu är för fiende som anfaller Vita Huset. Han kommer nog hamna i nöd vid ett eller ett par tillfällen och då räddas av presidenten, för det är numer regel snarare än undantag att offret i nöd ges ett par tillfällen att slippa undan objektifiering. Det jag är mest nyfiken på är om Jamie Foxx’ karaktär kommer få fler tillfällen att vara stursk och cool än vad säg Hillary Clinton’s skådespelardublett hade fått om hon hade varit USA’s president istället för Barack Obama och samma film hade spelats in?

Jag nämnde objektifiering en bit upp och tänkte snabbt förklara ordets betydelse i sammanhanget; objektifiering i den meningen att objektet i den här frågan utnyttjas för att framhäva det som ”är viktigt”, det vill säga den manliga protagonisten i berättelsen. Eller i det här fallet, den vita manliga protagonisten.

Det förekommer alltid att vissa som läser en argumentation på premissen som jag ställt upp protesterar mot bakgrund av att det trots allt finns en hel del filmer där det finns en kvinnlig protagonist eller en svart man som är protagonist. Och visst gör det det. Problemet är det att dessa undantag utgör en försvinnande liten del av mängden film som produceras, vilket fortfarande förstärker bilden av att män är starka och kvinnor svaga och det faktum att kvinnor kan vara starka endast är , just det, undantag som bekräftar regeln. Det är också ofta så, har jag märkt, att sådana filmer som porträtterar kvinnor i den traditionellt starka protagonistrollen upplevs som mer overkliga. Åtminstone såvida den kvinnliga huvudrollen inte också även saknar barn eller på något vis har problematiska familjeförhållanden. Men Channing Tatum kommer, till skillnad från sin kvinnliga motsvarighet, helt garanterat utföra hisnande overkliga stunts samtidigt som han skulle vara en strålande farsa och utmärkt älskare.

Starka kvinnor är starka på bekostnad av kvinnliga ideal medan starka män är starka på alla områden.

Myten om kvinnor

Jag läser mycket Fantasy och Sci Fy och blir ofta tipsad av vänner om litteratur som har sådana teman. Tyvärr består de flesta böckerna av den här typen av en manlig protagonist och dras med kvinnliga karaktärer utan djup (minst sagt) alternativt saknar kvinnliga karaktärer helt. Så många gånger har jag börjat läsa en bok som jag tvingats lägga ifrån mig för att jag inte står ut med på vilket sätt kvinnor presenteras i den. Erkända böcker som säljs i hela världen och som översätts på många språk. Och fantasy och sci fy är ju ämnen där alla karaktärer kan vara vad som helst, en bok som utspelar sig i en medeltida fantasy-värld (en tid vi ofta inbillar oss hade sämre kvinnosyn än större delen av 1900-talet, trots att den var mycket mer nyanserad än den bild vi har), dras nästan alltid med samma könade realitet som kom att representera 1850-talet och framåt. Hur många gånger har jag inte plockat upp en bok och läst på baksidan något liknande detta:

”A veteran sorcerer and spy seeks news of an ancient enemy. A military genius plots to conquer the known world for his emperor but dreams of the throne for himself. The spiritual leader of the Thousand Temples seeks a holy war to cleanse the land of the infidel. An exiled barbarian chieftain seeks vengeance against the man who disgraced him. And into this world steps a man like no other, seeking to bind all – man and woman, emperor and slave – to his own mysterious ends.”

Med kommentarer som ‘A stunning first book, brilliant setting and characterisation, and if this was just a warm-up then the entire series is going to set a new standard for fantasy writers everywhere’. Och allt jag tänker när jag läser kommentaren är att jag verkligen verkligen INTE hoppas att det här verket sätter en standard.

Efter femtio sidor visar sig den första kvinnliga karaktären, en hora som visar brösten för män; en statist som är ett verktyg för att visa på någonting. Kvinnans ställning i samhället kanske? Nej, som med många verk i genren så är kvinnans roll underförstådd och uppstår liksom i avsaknaden av att förekomma. Hon existerar inte som annat än fernissa för manliga participanter att förhålla sig till världen. Det största problemet med berättelser som denna är dock inte den färglösa presentationen av kvinnor. Det största problemet är avsaknaden av en problematisering av sagda fenomen. Det förutsätts rätt och slätt att kvinnor helt enkelt inte har någon roll att spela som är signifikant för berättelsen, såtillvida att hon inte förstås endast är där för att upprätthålla någon av de tre kvinnliga urarketyperna, horan, modern och den vackra älskvärda kvinnan (oftast en oskuld) som protagonisten älskar djupt. Det här är ett problem med litteratur idag; boken jag refererar till, The Darkness that Comes Before, skriven av Scott Bakker är på intet vis unik i sin framställning av kvinnor och om ni trodde att boken är från sextiotalet, samtida med andra verk med liknande tema och problematik såsom The Book of the New Sun (också internationellt erkänd som en av de bästa ur sin kategori) eller Sagan om Ringen (där alla huvudpersoner är män, men lyckligtvis ingen är hora) så har ni fel. Boken är släppt 2003.

Det finns liksom inget som helst skäl att presentera kvinnor på dessa sätt. Det räcker med att vi tittar på en actionfilm med en manlig huvudkaraktär för att inse att karaktären gör helt overkliga saker för att lyckas med en omöjligt svår uppgift. Vi köper det för i kontexten av filmens berättelse så får huvudkaraktären vara overkligt bra och lyckas med det omöjliga, den typen av berättelse göder vår fantasi och fångar oss. Och medan män reproduceras som superhjältar så är kvinnor aldrig lika super, varför? Det är ju en overklig berättelse, varför finns det ingen Woman of Steel, utan bara en Man of Steel? Varför är She-Hulk vacker och inte lika stark som sin manliga motsvarighet, The Incredible Hulk? Det finns ju ingen realism i att Bruce Banner förvandlas till ett stort grönt monster när han blir arg eller att Stålmannen kan flyga och skjuta laser med ögonen och är osårbar etc. Så varför är presenterar fantasy- och sci-fy-författare nästan alltid kvinnor som bifigurer, ofta svaga och väna medan män är extraordinära?

Det är absolut inget sammanträffande att Black Widow i Avengers-filmen varken fick en egen film eller har några superkrafter. Hon är kvinna. Medan Captain America och övriga superhjältar har superförmågor så får hon nöja sig med att vara en ‘token woman’ i berättelsen. Det är naturligtvis inget sammanträffande att hon dessutom är vacker och mer än gärna använder sitt utseende för att vinna fajten.

Jag kastar inga anklagande ord mot någon, det är viktigt att understryka. Jag försöker förstå varför det är så här?

Fortsättning följer…

Spegelbilden

Man ska aldrig bära mänskligheten på näthinnan när man ser sig i spegeln, man ska bara se sig själv där.

Som feminist är det så lätt att analysera sina egna handlingar, att hela tiden väga varje ord och gest gentemot den idealiska bilden. ”Vem är jag?” blir så lätt ”Jag vill vara den som är den…” Det är tungt att bära inom sig en sådan kritik, ett sådant självhat. Att hela tiden filtrera den idealiska frigjorda kvinnan som inte tar skit, som lyckas vara charmig, mjuk, stark, hård, vass, vacker och allt det där samtidigt, genom det egna kärlet, är så lätt gjort. Att försöka avvänja sig den introverta självanalysen (den vi feminister alltid intar när vi tittar på samhället ur det konstruktivistiska perspektivet – samhället som ju alltid är värt att kritisera och som inte bara förtjänar kritiken utan dessutom blir bättre av den), innan den krockar med jaget och självbilden, är så svårt. Men det måste göras. För sinnesron. Jag måste kunna vara svag. Och stark. Jag måste kunna bryta mot mina egna ideal för att kämpa för samma ideal. Det är en viktig läxa. Jag måste kunna avsäga mig ansvaret för min omvärld (ibland) när det gäller mig själv.

Uppdatering!

Under sommaren har jag verkligen latat mig. Inga inlägg här alls. Däremot har jag ju läst en massa jättebra inlägg som andra skrivit. Dessutom har ju tredje avsnittet av Tropes vs Women av Anita Sarkeesian kommit ut. Jag spelar själv massor av datorspel så det är kul och bra att det finns en sån röst. Vi är många som blivit trakasserade när vi spelat spel, antingen det är för att vi är för bra eller för att vi är kvinnor. Dock försvann det mesta av det när jag började köra klanmatcher på lite högre nivå. Med killarna, alltså. Det finns tjejklaner i Counter-strike och det tycker jag är bra, men jag är faktiskt ambivalent till tjejligor i dataspel. De tjejer som kör på hög nivå inom dataspelsgebitet är få men de spelar ju mot killar som ligger på ungefär samma nivå som dem. Så, mixa mera, tycker jag.

Den här artikeln på genusfolket handlar om någonting som jag har märkt att jag själv utsatts för på min egen blogg, nämligen anklagelser mot mitt språk och mitt sätt. Jag tyckte därför det var relevant att länka denna artikel, ytterligare en skatt jag funnit under semesteräventyret på webben. ^^

http://www.genusfolket.se/samhalle/om-god-ton/

Jag ska göra ett litet försök att samla bra feministiska artiklar här och kommentera dem, för jag stöter på en ganska stor mängd på mina internetresor.

Feminism är inte ett skällsord

I en diskussion om genus är det ofrånkomligen så att en förr eller senare kommer in på feminism i någon mening och i en diskussion om feminism kommer ofrånkomligen någon förr eller senare att förklara på vilka grunder feminismen inte är bra. Jag tänker snabbt slå hål på ett  populärt argument mot feminismen.

Den typ av argument jag vill bemöta i den här artikeln kan sammanfattas ungefär så här: ”Feminism som ord riktar in sig på det feminina, kvinnan vilket gör att män exkluderas från sammanhanget. Om feminismen verkligen vore för jämställdhet så borde NAMNET beskriva även manlighet. Därför skjuter feministisk retorik sig själv i foten.”

Det låter ju logiskt… Inte.

Anledningen till att debatten om feminismens namn finns beror på att (håll i er nu) debatten uppstått!

Det är min övertygelse att denna debatt i grund och botten inte beror på vilket namn feminismen som rörelse har. Det är en konstruerad (och väl beprövad) retorisk teknik att vända sig mot semantik när vi inte kan bemöta varandras sakfrågor, och det är det som orsakar diskussionen om feminism som namn.

Det finns många som ÄR kritiska mot feminismen och en diskussion som handlar om ytterligare en anledning att kritisera feminismen är bränsle på elden i deras retorik. Kritiken mot feminism som ord handlar inte om att det är ett ämne som är intressant eller givande att diskutera, eller som någonsin kommer leda till någonting. Om jag skulle göra en liknelse vid något för att bättre förklara hur idiotiskt det här är så skulle det låta ungefär så här:  ’”Svälten i Afrika är hemsk, vi borde göra något, kan vi inte diskutera vad vi ska göra?” Och att jag skulle bemötas så här: ”Kan vi inte definiera ordet svält först? Och förresten, kan vi inte diskutera vad du menar med Afrika?”’

Det är ointressant att kritisera något för namnet som det har när syftet borde vara jämställdhet. Och saken är att feminismen inte egentligen kan betyda namn. Det är inte en lösning på ett problem att feminismen skulle byta namn för att det inte är rimligt att feminismen byter namn. Namnet i sig togs över 1892 av kvinnorörelsen från det ursprungliga skällsord det var från början (ungefär som hur homosexuella tog över ordet bög) och förändrade det till att vara någonting positivt och handla om kvinnors rätt. Eftersom den löjeväckande diskussionen om ordet feminism aldrig någonsin kommer få feminismen att byta namn utan endast handlar om att försöka få ordet att byta betydelse till någonting som återigen blir negativt av fel anledning, så kommer det tacksamma ämnet alltid vara ”bränsle för elden” för feministkritiska människor som inte har något bättre att komma med.

Lika lite som att jag som kvinna skjuter mig själv i foten för att jag är kvinna, skjuter feministen sig i foten för att hon kallar sig feminist och inte likaförallaist. Den som skjuter feminismen i foten är således inte feminismen, utan den som tar sikte är den som diskuterar semantik istället för att diskutera sakfrågor.  Men det den personen i själva verket gör är att skjuta diskussionen i huvudet. Det är att punktera en viktig debatt genom att snacka irrelevant jävla mök istället för att diskutera sakfrågor som vårt samhälle förtjänar svar på.

Så nej. Det handlar inte om att skjuta sig i foten genom att ha ett visst namn eller vara ett speciellt kön eller ha en viss färg på huden eller ha en särskild härkomst. Utan det handlar om en diskussion som någon försöker begå självmord på. Det är ett trött jävla ”fallback”-argument. Det är en kollektiv tumme att sulta på när en inte har något att komma med. Det är allt.

Män och kvinnor delar inte på samma kaka!

Könsmaktsordningens bojor är lika tvingande för kvinnor som för män. Men könsmaktsordning är inte diskriminering, den bara möjliggör den. I det här fallet skapar könsmaktsordningen en ojämnt ”fördelad” upplevd verklighet för män och kvinnor. Men jämställdhet handlar inte om att dela lika på en kaka.

Det faktum att könsmaktsordningen är lika tvingande för båda könen betyder inte att diskriminering mot könen på något vis kan eller bör likställas, dels för att det inte går då det handlar om olika saker och dels för att det inte finns någon poäng att göra ett sådant åtagande. Att inte vara feminist för att män behandlas illa och diskrimineras mot och att fokusera på att feminismen inte riktar sig i lika stor utsträckning till män, är egentligen ganska konstigt. Att över huvud taget ställa orättvisor mot kvinnor i ett motsatsförhållande mot orättvisor mot män är väldigt märkligt. Eftersom vi blivit upplärda att män har fördelar gentemot kvinnor, att män förtrycker kvinnor, så faller det sig naturligt för oss att se diskriminering som ett motsatsförhållande; där kvinnans position i samhället endast kan förbättras i opposition mot mannens position. Men det är fel.

De flesta av könsmaktsordningens diskriminerande koncept är fristående ett oppositionellt förhållande. I de flesta fall finns ingen skala där kvinnor är i ena änden och män i den andra, i konstant krig om samhällets kaka. Man kan tala om en sådan skala när det handlar om jobb, att fler kvinnor än män arbetar i vården, att fler män än kvinnor har chefsjobb (särskilt inom privat sektor). Men när vi talar om den simpla diskriminering att män i mycket större utsträckning än kvinnor misshandlar sin partner eller utsätter kvinnor för sexuella trakasserier, så finns inget motsatsförhållande, ingen skala.

Genom att förändra de sociala konstitutionerna på så vis att män trakasserade mer sällan skulle inte kvinnor som homogen grupp få en större del av ”den stora kakan” och män än mindre. Det fungerar inte så.

Det faktum att jag tillerkänner ‘diskriminering av kvinnor’ som ett stort samhällsproblem hindrar mig inte från att se orättvisor mot män. Jag är inte hindrad från att bektrakta mig som feminist och samtidigt stå för mäns rättigheter.

Tyvärr är det dock detta, i stort sett icke existerande motsatsförhållande som vi ofta ser reproduceras i en diskussion om feminism (och feministisk metodik). Hur ofta stöter vi inte på orden (något förenklat)  ”män blir också diskriminerade!” när en feminist framför idéer om orättvisor gentemot kvinnor. När motsatsförhållandet används i diskussion, understryks på det här viset, så handlar det om ett missförstånd av sociala principer (förutom i de fåtal fall då det handlar om medveten fulretorik). Skalan existerar endast i få fall, som när kvinnor innehar fler vårdjobb än män, skalan existerar till exempel inte när det handlar om att män i regel har mer betalt än kvinnor, om kvinnor skulle få mer betalt skulle inte män få mindre betalt.

Eftersom det oppositionella förhållandet i stort sett är inbillat hindrar inte ett arbete med feminism ett arbete med ”maskulinism”. Men en diskussion som handlar om en oppositionell relation likt äktenskapet där mannen likt maken och kvinnan likt hustrun representerar makten mellan könen, underminerar och rentav begår brott mot ett arbete som syftar att skapa ett mer jämställt samhälle. För ger man till den ena så tar man inte från den andra. Det är dags att inse det nu.